Dagsrapport

Problem: Hur ska man leva sitt liv om man inte tror sig ha någon framtid?

Frågan har aktualiserats av den här artikeln, som jag läste här om dagen. Jag ska sammanfatta den för er. Brittiska forskare menar att det inte är orimligt att förvänta sig fyra graders global uppvärmning inom de kommande 50-60 åren. Vad detta betyder, rent konkret, är att civilisationen som vi känner den kommer att kollapsa inom vår livstid. Att vår generation kanske kommer att räkna det som en lyx att få dö av ålder.

* * *

Har vi begrepp för att förstå vad som kommer att hända? Har vi ord för att uttrycka det? Nämn en tänkare — en filosof, en författare, vad som helst — och jag lovar dig: kanske hyllar han civilisationen, kanske föraktar han den, men han förutsätter den alltid. Han förutsätter teknologin, utvecklingen, ökningen av det materiella välståndet, masskulturen, rationaliseringen av samhället, förflyktigandet av det förgångna. Han förutsätter den som en tät närvaro, lika tung och hård och obändig som pyramiderna. Det finns inget tänkande som förmår greppa vad det skulle innebära att civilisationen försvinner. Det finns inget tänkande som förmår skildra civilisationen för vad den är: en flämtande låga i ett förseglat rum, som snart skall ha gjort slut på syret och utplånas lika säkert som regndroppen krossas mot asfalten.

Vetenskapen, säger ni. Vetenskapen kan få oss att förstå. Men vetenskapen syftar inte till förståelse, bara till kunskap. Kunskap har vi nog gott om; annars skulle jag ju trots allt inte kunna skriva det här.

Inga ord kan få oss att förstå det. Det ligger utanför vår begreppssfär. Vi kan prata och prata och prata, men inga ord kan greppa verkligheten. Framtiden är en vägg av mörker som rycker stadigt närmare, och inga ord kan sprida ljus i det mörkret. Allt vårt prat blir till slut bara ett ordlöst tjut, ett skrik av ångest som dränks av den annalkande stormen.

* * *

Jag vill inte moralisera. Jag älskar människorna: deras obändiga vilja, deras framtidstro, deras rena livsglädje. De är inte dåraktiga, de är inte dumma eller fega. Är det någon som är feg, så är det jag, som inte vågar hoppas. Människorna är inte dåraktiga för att de vägrar frukta framtiden, eller för att de vägrar försaka allting de givits för någon abstrakt frälsnings skull. Det är mänskligheten som är dåraktig: men inte dåraktig på samma sätt som en människa är dåraktig, när hon gör saker som skadar henne, utan dåraktig på samma sätt som universum är dåraktigt: förnuftsfritt, meningslöst, mekaniskt.

De gamla trodde på ödet och gudarna. De lade sina liv i händerna på osynliga makter. Idag tror vi oss vara herrar över våra egna liv. Högmod är den moderna människans största synd. Inte heller de gamla förstod, men de gav sig åtminstone inga airer av att förstå: de visste att världen var obegriplig, nyckfull och kärlekslös.

Jag vill inte skrämma någon. Jag vill inte säga: ni borde vara lika rädda som jag. Men lika lite kan jag förneka det faktum att jag är rädd. Att jag kan ligga vaken mitt i natten och känna hjärtat hamra som ett lokomotiv när jag tänker på framtiden. Att alla mina livsplaner känns löjliga och alla utvägar lika hopplöst otillräckliga. Att jag längtar efter någonting högre att anförtro mitt liv åt, men inte vet var jag ska hitta det.

Jag ber om ursäkt för det här inlägget. Det var opåkallat. Försök glömma bort det. Försök att inte tänka på det.

Alla som inte dansar är *mummel mummel*

Jag satt och fikade idag bredvid två flickor i min egen ålder. Medan jag försökte läsa Mumintrollet på tyska, talade de om sina respektive kärleksliv. Rätt vad det var sa den ena något, som nästan fick mig att spotta ut kaffet; och jag citerar i stort sett ordagrant:

Jag träffade Patrik. Du vet, han jag berättade om. Han som var så jobbig när han var hemma hos mig. Han som hade sex med mig fast jag inte ville.

!!!

”Min unga dam”, ville jag säga till henne (men det gjorde jag förstås inte), ”det svenska språket har ett ord för när någon ”har sex med en fast man inte vill’. Ett litet, enkelt ord. Det ordet är ”våldtäkt’. Du har blivit våldtagen. Din ”Patrik” är en våldtäktsman.”

Vad, kan man fråga sig, är det för fel på detta ord, som gör att en kvinna i sina bästa år känner sig nödgad att ta till en dylik omskrivning för att slippa använda det? Det var ju inte någon eufemism hon satte i dess ställe — hon sa precis vad det handlade om. Hon bara valde, att inte kalla det ”våldtäkt”.

Var det skammen det innebär att vara ett ”våldtäktsoffer”? Var det ett försök att förringa något, som förvisso uppfyller den strikta definitionen av ”våldtäkt”, men som kanske inte subjektivt upplevdes som så fasansfullt, som en våldtäkt är tänkt att vara? Var det kanske helt enkelt ett försök att vara lite diskret i en miljö där det av allt att döma satt tjuvlyssnande bloggare i lite här och var? Eller var det faktiskt en oförmåga att gå verkligheten till mötes, att inse att det man upplevt faktiskt uppfyller definitionen av en ”våldtäkt”, att förstå att just precis detta är vad en våldtäkt är?

Och om det inte hade varit en våldtäkt, vad hade det annars varit? Ett socialt faux-pas? En ohövlighet? En respektlöshet? Vad hade det varit, som kan motivera att hon nu sitter på ett café och beskriver Patrik med adjektivet ”jobbig”? När han ju nu, de facto, med våld tilltvingat sig vad som aldrig någonsin kan tillkomma honom, vad som alltid bara är hennes, och hennes ensamt, att ge.

Vad ska man säga till denna flicka? Du, min vän, är ett offer för patriarkatets sexuella våld! Du är förtryckt av könsmaktsordningen! Du bidrar med din diskursiva praktik till att förringa eller rättfärdiga den maktutövning som män fortfarande ständigt ägnar sig åt gentemot kvinnor! Du lider av en slavmentalitet! Stig upp, stig upp, bryt dina bojor, knyt din näve och slå tillbaka mot de som tarvar din underordning!

Skulle hon lyssna?