Om att förstå

Filosofen Zenon hävdade att rörelse inte existerade. När Diogenes skulle vederlägga Zenon, gjorde han detta genom att gå fram och tillbaka över torget. En lärjunge till Diogenes hyllade mästarens klipska vederläggning, men Diogenes tillrättavisade snabbt den unge mannen: En filosofisk vederläggning, förklarade han, är inte som en vederläggning inom ett annat fält, ett faktum som gäller en gång för alla och som man helt enkelt kan hänvisa till för att fastställa hur saker och ting ligger till. Ett filosofiskt argument är något man själv måste arbeta sig igenom, måste förstå, måste leva.

Över tvåtusen år senare sökte G. E. Moore vederlägga tesen att yttervärlden är en illusion genom att vifta med handen. Vad sade han till de lärjungar som med all säkerhet hyllade honom? Säkerligen var han inte lika sträng som Diogenes.

Denna analogi visar två saker om filosofin. Å ena sidan visar den hur det, på ett mycket specifikt vis, inom filosofin inte finns något nytt under solen. De strider som en gång grekerna utkämpade om förhållandet mellan förnuft och erfarenhet utkämpas ännu i våra dagar. Å andra sidan visar den att något trots allt ägt rum. För grekerna var filosofin i första hand ett sätt att leva, att leva genom tanken, och om detta sätt att leva ibland gav upphov till paradoxala resultat var detta bara att förvänta sig, eftersom livet självt är paradoxalt och stundom ställer oss inför oöverstigliga hinder. Diogenes vederläggning av Zenon var först och främst en demonstration av detta. Lika mycket som att argumentera emot den senares tes, ville Diogenes bekräfta den – eller snarare, framhäva den i sin ofrånkomliga erfarenhetsvidrighet. För Moore, och för oss idag, är filosofin ett akademiskt ämne. Av den anledningen hålls den gisslan av samtliga akademins väsensspecifika krav: resultat, publikation, karriär, viljan att se sin egen skola leva vidare även då man själv är för gammal för att hålla fast vid sin post. Därmed går det förlorat som Diogenes mycket väl visste: Att tanken aldrig kan nå en punkt, hålla den fast, och sedan fortsätta, utan att den alltid måste återvinna sig själv.

Vad grekerna visste, och vad Nietzsche också var väl medveten om, är att tillvaron i grund och botten är en återkomst. Det har fallit den moderna människan in att det kan finnas något sådant som ett framsteg, en utveckling. Sedd ur ett kosmiskt perspektiv är detta förstås rena skämtet: Vi skapades ur ett hett intet, och vi kommer att återvända till ett kallt intet. Det vi kallar tillvaron är ett Ginnungagap mellan Muspelheim och Nifelheim. Men även ur den enskilda människans eller den enskilda civilisationens perspektiv är framsteget i grund och botten en lögn eller en illusion skapad av motviljan mot nuet: Varje förment framsteg för oss till den punkt där vi inte längre kan erinra oss vad syftet var med vår ursprungliga strävan. Så har vi nu nått den punkt i vår civilisations historia då alla de storvulna förhoppningar vi en gång hyste är på väg att dränkas i Mexikanska golfens oljeblanka vatten. När jag nu sitter på denna uteservering på denna gata som jag känner så väl, och ser människor gå förbi tillsynes likadana som de alltid varit, kan jag inte låta bli att tycka att alltihopa äger en märklig genomskinlighet, som om det inte var helt och hållet på riktigt. Vi lever i en illusorisk värld som upprätthåller sig själv av ren envishet. Inom ett fåtal år kommer allting att vara mycket annorlunda, och människorna som nu går sorglöst här på gatan kommer att bli varse, med all önskvärd tydlighet, vad det innebär att återvända. Och därmed kommer de också att bli varse att de alltid redan varit i färd med att återvända, och att det enda som någonting kommer an på är vem som är bäst på det.

Det har sagts att tillvaron är en strid och det är sant, men är det någon som inte direkt känner sig som en krigare så är väl inte det så himla märkligt – vissa av oss är krigare i skymundan och utkämpar våra strider under fredens slöja. Vissa av oss är soldater i en armé så stor att vi inte ens kan uppfatta dess ytterkanter och alltså inte uppfatta det faktum att vi utgör delar av den. Det fanns en tid då vi trodde att kriget skulle ge vika för en evig fred, där människor i kraft av ett gudomligt förnuft skulle kunna enas om vad som tillkom var och en. Nu vet vi att även Gud är en krigare och att han fallit på slagfältet, och att vårt förnuft är ett vapen som vi använder för att bemäktiga oss andra. Men den störste krigaren är han som kan besegra sig själv.

Natt över Neukölln

Sexton övertydliga verser författade på en balkong i Berlin:

1. Det svarta oljeblanka på ytan av en upprörd ocean. Natten ligger som en hemlighetsfull katt, ett månskensdjur över Neukölln. Prassel från människoliv på gatan nedanför förebådar orkansäsongens höjdpunkt. Världen håller in andan, men skriker samtidigt från hundra miljoner munnar som aldrig tilläts höras. Är det katastrof eller rättvisa när imperier faller? Frågar jag ut i Berlinnatten. Imperiet brummar och ger inga svar.

2. Jack Kerouac trädde in i tiden när lukten av bränt kött ännu vilade över Europa. Vad hände med modernitetens sista profet, hans visioner är begravda i sanden vid Big Sur. Och miljoner andra drömmar är begravda mellan gatstenarna från Beijing till San Fransisco. Det är ett hårt regn som blåser in över Mexikanska golfen denna sommar, ett regn som får alla drömmar att smälta.

3. Någonting drömmer i oss, hopsnört, tanklöst men ändå styrt av förhoppningar. Det spelar ett högt spel men i den här världen räknas bara vinster. Varje organism strävar efter att utöka sin resursbas och sprida sina gener, och imperiet är ett djur som famlar i världsnatten med fumliga tentakler. Det blir mörkare där ute, mörkare och svårare att finna vägen. Världsdjuret råmar i sensommarskymningen, dess smärtstötar hörs eka mellan Berlinväggarna.

4. Jag drar mina tankars fingrar ömt över varat. Överallt utbuktningar, överallt smärtsamma knutar. Men mest av allt myllret, dånet, livet hos en snärjande människomassa, vars tankar och kroppar utgör denna världs materia. Med sju miljarder hjärnor tänker vi, med sju miljarder par ögon betraktar vi stjärnornas ensamma höghet. Vår längtan är inte tillräckligt djup för att rubba dem från deras tinnar.

6. Hur började allt? Nånstans i människosläktets fjärran förflutna, när jorden ännu var omedveten om vad den frambragt. Vi drev natten på flykten med eld, och drömmen föddes i oss att jorden var vår att behärska. Och vem skulle klandra oss? En gång var det blågrönalger som beslöt sig för att fylla atmosfären med syre, och därmed lät landdjurens släkte trippa in genom en öppning i varat från en särskild avkrok i Mendels bibliotek. Jorden klär sig i sin biosfär som en kappa som i vilket ögonblick som helst kan fatta eld; samma eld som brinner i imperiets alla ugnar.

7. Moder jord är ömsint om alla sina varelser, men över sig har hon en tyrann som inte alltid låter hennes bördiga hjärta blomma. Det är livet, och det låter sig inte styras av en moderlig förmaning, ty det törstar, och dess törst är nog för att tömma oceaner, eller fylla på dem med smältvattnet från en miljon vädergudars frusna tårar.

8. Någonting rör sig i mig, en skugga i många dimensioner, som fladdrar på innerväggen till det Calabi-Yau-rum som avbildar kosmos och det transcendentala Egot, från vilken all mångfald utgår i kvantiserade vågor som pulserar genom varats mångahanda koordinatfält. Världen är en reflex på en mosaik av speglar, en holografisk projektion av en fyrdimensionell rumstid. Det svarta hål vars yta är Universum är dräktigt med andra gudar. Någonstans råmar en gud i mitt inre: ”Ditt jag är gränsen för din värld”.

9. Jag känner en blick i min nacke – det är traditionen, som noggrannt bevakar vartenda mitt steg och ser att jag inte lämnar den smala vägen. Men jag måste kasta mig i diket och rulla i avrinningsvattnet, för det finns lögner bakom alla sanningar och människor dör i namn av dessa lögner. Men sitt still i båten, go” vänner, för människoskutan rider ut varje storm, och allt vi behöver oroa oss för är att nå världens ände, där vattnet kastar sig ned i intet för evigt för evigt.

10. En dikt är en projektion i två dimensioner av ett visst tillstånd hos själen. Detta tillstånd torde i sig kunna beskrivas abstrakt geometriskt som en ordnad mängd av n-ställiga vektorer. Världen är, för att parafrasera Einstein, ett excitationstillstånd hos en dynamisk geometri. Vad fan säger det oss om kärleken?

11. Naturen är alltid tätt inpå, det surrar bland löven, som om syrsorna ville inskärpa hos oss att vår tillvaro här på jorden är till låns, och att det finns krafter som vi knappast begriper, som kan slita oss i stycken som en gång nästan alla djurarter som någonsin funnits. Det har gått en dissonans genom vårt pytagoreanska kosmos, och sfärerna harmoni förvrids i ett skrikande tjatter, men för de jättar vars tillvaroplan ligger i rät vinkel mot vårat hörs knappast denna störning, och de fortsätter kretsa genom de evigheter där galaxer bildas.

12. Jag ser en man röra sig, hans själ är gaussiskt brus, hans kropp pixlar på min skärm, och jag förstår att det är jag. Medvetandet är också en brussignal som vibrerar genom ett universum, som består av holografiska pixlar. I denna signal är kärleken ingenting annat än stundvisa amplitudtoppar.

13. Det var synd om de gamla, som såg sina drömmar flyta ut i blodet vid Auschwitz, Stalingrad, Berlin, London, och Hiroshima. Men ännu mer synd är det om oss som är födda att se när vår värld fattar eld. Rysslands åkrar brinner redan, vilka andra bränder pyr i den överhettade mullen? Den här gången kommer inte svaret komma från väster, eller från öster, utan från det gurglande hålet i världsdjurets mage.

14. Vad är det för prat jag hör om att vårda naturen? Vilket högmod när vi på så sätt föreställer oss vara dess herre. Även Moloch som andas genom miljoner rykande gravar är en amöba som sträcker sig mot matpartiklar i den galaktiska näringslösningen. Det är natur, och stjärnorna som betraktar oss höljda i ljusårens kyla viskar hånfulla skämt till varandra. Men även stjärnorna skall slockna.

15. Varje levande organism strävar ständigt efter att utöka sin resursbas. Om den enda begränsningen på en population är elände så kommer populationen att växa tills den blir eländig nog att få stopp på dess tillväxt. Populationer och hela ekosystem kollapsar regelbundet när deras resursbas utarmas. Så slår naturens hjärta med trygga slag.

16. I Neukölln är klockan ett, och mörkret i Hasenheide döljer det söndervittrande imperiets barn där de leker sina lekar. Lev och var glad, lyder budet, ty kort är tiden för oss att sprida vår säd och köpa våra lotter i det stundande lotteriet, där vinsten är en stunds odödlighet, kravlande famlande tanklös odödlighet som klöser sig fram mot det väntande stupet, och straffet för att förlora är förvisning till det eviga intet.

Historien och materian

Att läsa om Peak Oil gör en (förutom ångestfylld och deprimerad) väldigt ödmjuk. All den nittonhundratalshistoria man vant sig vid att förstå som  grundad i interaktionen mellan otaliga faktorer, ekonomiska, politiska, kulturella, militära, etc., visar sig, ur detta perspektiv, vara nästan helt och hållet reducerbart till en enda kungsfaktor: Tillgången till olja.

• Tyskland förlorade andra världskriget för att de inte hade några inhemska oljeresurser, vilket tvingade ut dem i ett ryskt äventyr med välkänt utfall.
• Välfärsdsstatens död i början av 70-talet, och den ”postmoderna” epokens början, följde på peaken i inhemsk amerikansk oljeproduktion.
• Margaret Thatcher kunde gripa och behålla makten över England till följd av upptäckten av Nordsjöfälten.
• Sovjetunionen kollapsade direkt efter att dess oljeproduktion peakade.
• Att hela den tragedi som är Mellanöstern beror på olja, behöver väl knappast någon påminnas om.
• Etc., etc.

Nu, när den sista akten i detta hundra år långa, svartkleggiga skådespel inletts, i och med den globala oljeproduktionspeaken, kan det alltså vara på sin plats att avvara lite tid för att reflektera över detta samband mellan olja och historia, och hur det kommit att påverka vår historiesyn och självbild.

Som bekant bottnar kulturell komplexitet (liksom all komplexitet i universum) i tillgången till lågentropisk energi. Det som skedde under den industriella revolutionen, då man började använda först stenkol, sedan olja som drivmedel för maskiner, var, med en ofta använd metafor, en övergång från energilön till energibesparing, från det kontinuerliga utnyttjandet av solens jämna energiflöde till en exponentiellt ökande exploatering av begränsade energiresurser lagrade under marken. Därigenom var det möjligt att under en kort period öka den mänskliga civilisationens komplexitet i exponentiell hastighet. Denna period har nu nått sitt slut.

Moder jord måste vara en hängiven practical joker, för hon lägger ständigt ut krokben för oss. Vem hade kunnat ana, på artonhundratalet, när Västerlandets teknikoptimism och framtidstro stod på sitt krön och människans potentiella herravälde över naturen tycktes gränslöst, att vi halvannat sekel senare skulle stå inför en dylik återvändsgränd? Det vore lättköpt att beskylla den moderna mänskligheten för kortsynthet och girighet — när en levande organism kan utvidga sin resursbas så gör hon det, och sen må allt annat kvitta. Däremot kan man med all rätta förundras över de rationaliseringsmekanismer som gör att vi, än idag, när det är så uppenbart att moderniteten är ett snart avslutat kapitel i mänsklighetens historia, så gärna talar om framtiden som vore den fylld av tänkande maskiner, marsraketer, posthumanistiska cyborger, och allt mer osannolika former för klasskamp mot ett allt mer knipslugt kapital. Det är något nästan rörande naivt över vår benägenhet att tillskriva oss själva total makt över vårt eget öde — en naivitet Moder Jord, som sagt, är snar att utnyttja för att göra sig lustig på vår bekostnad.

Hennes mest utstuderade hyss är utan tvekan klimatförändringarna, som är avhängiga en för det moderna narrativets vidkommande fullständigt godtycklig känslighet hos vårt klimatsystem för en av universums vanligaste kemiska föreningar. Det är likväl påfallande, och lärorikt, hur mycket energi, hur många ord, hur mycket patos som vigs åt den globala uppvärmningen, ett problem vars mest genomgripande konsekvenser ännu ligger några decennier in i framtiden, medan Peak Oil, som är nu och som redan börjat sätta historiens tektoniska plattor i rörelse på ett sätt som snart nog kommer att skaka de existentiella grundvalarna för oss alla (och som dessutom, ironiskt nog, innebär att uppvärmningsprognosen måste skruvas ned åtskilliga grader), är nästan helt och hållet frånvarande från det offentliga samtalet.

Man kunde mena att skälet är, att medan Peak Oil är fullständigt hypotetiskt fram till den dag det händer, varefter det har hänt och ingen återvändo finns, så är uppvärmningen något som kommer smygande och som vi alla kan märka i form av gradvisa förändringar (vintarna är inte som förr!) En betydligt mer intressant förklaring (som jag inte kommit på själv) är denna: Den globala uppvärmningen talar till vår fåfänga, medan Peak Oil undergräver den. Klimatförändringarna är något människan åstadkommit genom den blotta magnituden hos hennes industriella makt: Genom en sekellång apoteos har hon höjt sig till vädergudarnas skara, och hennes enda chans att rädda jorden är genom ett lika magnifikt storverk i andra riktningen. Peak Oil, däremot, är ingenting människan åstadkommit, annat än i den väldigt triviala bemärkelsen att hon pumpat upp en massa olja och nu börjar kranarna sina.  Inga världsomvälvande konsekvenser följer av det blotta faktum att det finns mindre olja i marken: Det enda som sker är att människan bryskt uppväcks till det faktum att hennes gudalika krafter aldrig egentligen var hennes egna, att de bara var till låns, och att räkenskapens dag är här. Inga storslagna projekt, inga glimmande utopier, inga herkuleanska utmaningar väntar i framtiden: bara ett långsamt borttynande av en högteknologisk civilisation som egentligen aldrig var någon bra idé till att börja med. Människan har skurit av grenen hon sitter på, och allt hon kan göra är att falla.

Här börjar alltså något utkristallisera sig som jag vågar föreslå som en sammanfattande beskrivning av den moderna andens tendens: Människans självförgudligande. När ”människan” (d.v.s., den västerländska civilisationen) dödade Gud, var det för att själv ta hennes plats. Ett blogginlägg är ingen lämplig plats för att spåra denna tendens genom den moderna idéhistorien, men vem kan undvika att se den likväl hos Hegel och hans socialistiska arv genom Marx, som hos den liberala idétraditionen från Adam Smiths osynliga hand och framåt genom hela raden av kapitalismens apologeter (och, förstås, hos den märkliga hybrid som är Francis Fukuyama), samt, utanför det rent politiska, i science fiction-litteraturens teknooptimism. I vår samtid yttrar sig denna tendens på karakteristiskt provinsiellt manér hos våra svenska Humanisterna, med deras hjärtesnörpande tro på mänsklighetens perfektabilitet under naturvetenskapens milda ledning. Och till och med när tänkare, särskilt efter 1919, förutspått katastrofer och dystopier, har det likväl alltid varit människoskapade sådana, även om människan där snarare framträtt som en demiurg, skapare av ofullkomliga skenvärldar. Så talar t.ex. än idag människor som borde veta bättre med dämpade röster om den teknologiska singulariteten, den tänkta tidpunkt då vår teknik skenar iväg bortom vår kontroll och själv griper herraväldet över jorden, efter att först ha dödat sina fäder som Zeus en gång Kronos. Som om vår teknologiska avkomma skulle kunna frigöra sig från de materiella begränsningar som fjättrar oss. Behövs det bevis på att vi tillskriver tekniken en mirakulös natur, så finns den här.

Och nu är tiden alltså kommen för oss att lämna tillbaka våra lånta fjädrar och återigen godta att det finns större ting i världen än vi. Det är ingen uppmaning, det är helt enkelt som det kommer att bli. Den västerländska människan kommer återigen att få lära sig vad ödmjukhet vill säga. Kanske är det bra, kanske är det dåligt. Kanske det… bara är.

Manifest för de yttersta dagarna

Vi lever i de yttersta dagarna. Detta låter som ren religion, och likväl är det ett tragiskt faktum. De yttersta dagarna är inte Domedagen, då Gud ska komma ned på jorden för att döma syndarna och frälsa de rättfärdiga. Det är helt enkelt den abrupta slutpunkten på den långa dialektiska utveckling som är den mänskliga historien. Den värld vi känner ska förgås, och något nytt ska komma i dess ställe. Hur detta ska gå till, återstår ännu att se.

Varför den religiösa terminologin? Jag har tidigare talat om omöjligheten av att begreppslig- och därmed begripliggöra detta annalkande någonting. I en sådan situation finns det kanske ingen annan utväg än att mytifiera det, och använda en svepande obfuskatorisk term för att åtminstone preliminärt inordna det i vår föreställningsvärld. Mitt förslag är att vi, berövade medel att verkligen omfatta den stundande Händelsen med våra rationella sinnen, helt enkelt skall angripa den som vore den ett mytologiskt, gudomligt, eskatologiskt skeende.

Vad vi behöver är alltså en mytologisk syn på vår egen samtid. Konst, litteratur, tänkande, livsstil: allt måste låta sig återerövras av mytens enkla och samtidigt smärtsamt tvetydiga språk. Vi måste lära oss leva som den sista eller näst sista generationen, som varje dag ser upp mot himlen i fruktan att den ska falla över dess huvuden. Vi måste lära oss att se på vår civilisation, som vi hittills betraktat som en orubblig klippa, som ett dödsdömt skal där vi frusna och rädda kurar oss samman. Vi måste lära oss frukta och åstunda jordens kommande dom över oss.

Allt detta kommer att bli mycket svårt för oss, till bristningsgränsen rationaliserade, moderna människor. Men alternativet till att tänka mytologiskt är att inte tänka alls, annat än på det abstrakta vetenskapliga sätt som aldrig kommer att förmå fånga en mänsklig verklighet. Här kan måhända filosofin hjälpa oss, för det har alltid varit filosofins uppgift att skapa myter, nya myter för nya tider för att ersätta de gamla som inte längre fungerar. Jag återkommer när jag har mer att tillägga.

Dagsrapport

Problem: Hur ska man leva sitt liv om man inte tror sig ha någon framtid?

Frågan har aktualiserats av den här artikeln, som jag läste här om dagen. Jag ska sammanfatta den för er. Brittiska forskare menar att det inte är orimligt att förvänta sig fyra graders global uppvärmning inom de kommande 50-60 åren. Vad detta betyder, rent konkret, är att civilisationen som vi känner den kommer att kollapsa inom vår livstid. Att vår generation kanske kommer att räkna det som en lyx att få dö av ålder.

* * *

Har vi begrepp för att förstå vad som kommer att hända? Har vi ord för att uttrycka det? Nämn en tänkare — en filosof, en författare, vad som helst — och jag lovar dig: kanske hyllar han civilisationen, kanske föraktar han den, men han förutsätter den alltid. Han förutsätter teknologin, utvecklingen, ökningen av det materiella välståndet, masskulturen, rationaliseringen av samhället, förflyktigandet av det förgångna. Han förutsätter den som en tät närvaro, lika tung och hård och obändig som pyramiderna. Det finns inget tänkande som förmår greppa vad det skulle innebära att civilisationen försvinner. Det finns inget tänkande som förmår skildra civilisationen för vad den är: en flämtande låga i ett förseglat rum, som snart skall ha gjort slut på syret och utplånas lika säkert som regndroppen krossas mot asfalten.

Vetenskapen, säger ni. Vetenskapen kan få oss att förstå. Men vetenskapen syftar inte till förståelse, bara till kunskap. Kunskap har vi nog gott om; annars skulle jag ju trots allt inte kunna skriva det här.

Inga ord kan få oss att förstå det. Det ligger utanför vår begreppssfär. Vi kan prata och prata och prata, men inga ord kan greppa verkligheten. Framtiden är en vägg av mörker som rycker stadigt närmare, och inga ord kan sprida ljus i det mörkret. Allt vårt prat blir till slut bara ett ordlöst tjut, ett skrik av ångest som dränks av den annalkande stormen.

* * *

Jag vill inte moralisera. Jag älskar människorna: deras obändiga vilja, deras framtidstro, deras rena livsglädje. De är inte dåraktiga, de är inte dumma eller fega. Är det någon som är feg, så är det jag, som inte vågar hoppas. Människorna är inte dåraktiga för att de vägrar frukta framtiden, eller för att de vägrar försaka allting de givits för någon abstrakt frälsnings skull. Det är mänskligheten som är dåraktig: men inte dåraktig på samma sätt som en människa är dåraktig, när hon gör saker som skadar henne, utan dåraktig på samma sätt som universum är dåraktigt: förnuftsfritt, meningslöst, mekaniskt.

De gamla trodde på ödet och gudarna. De lade sina liv i händerna på osynliga makter. Idag tror vi oss vara herrar över våra egna liv. Högmod är den moderna människans största synd. Inte heller de gamla förstod, men de gav sig åtminstone inga airer av att förstå: de visste att världen var obegriplig, nyckfull och kärlekslös.

Jag vill inte skrämma någon. Jag vill inte säga: ni borde vara lika rädda som jag. Men lika lite kan jag förneka det faktum att jag är rädd. Att jag kan ligga vaken mitt i natten och känna hjärtat hamra som ett lokomotiv när jag tänker på framtiden. Att alla mina livsplaner känns löjliga och alla utvägar lika hopplöst otillräckliga. Att jag längtar efter någonting högre att anförtro mitt liv åt, men inte vet var jag ska hitta det.

Jag ber om ursäkt för det här inlägget. Det var opåkallat. Försök glömma bort det. Försök att inte tänka på det.