Ibland har man svårt att skriva. Orden kommer inte till en, eller snarare: De kommer till en allt för lätt, misstänksamt lätt. Man anar vad skälet är: De är inte ens egna ord, utan bara samma trista allmängods som studsar omkring i hela den stora ekokammare som är det offentliga rummet. Så blir saken lätt när ”konsensus” råder inom en fråga. Som till exempel den om Sverigedemokraterna. Alla (alla som räknas, i alla fall) är eniga om att SD är en Dålig Sak. Och det är lätt hänt att man missar sprickorna i denna konsensusverklighet, sprickorna genom vilka en annan verklighet ibland skiner igenom.
En sådan spricka fann jag till exempel i slutet av denna artikel. Det är en fin artikel på många sätt. Rolig. Sätter saker i perspektiv. Fin genus-knorr. Jag tycker ni ska läsa den. Men:
Eller hur det nu än är Sverigedemokraterna med sin kollektivistiska syn på människor brukar formulera sina lösningar.
Vänta nu ett tag? Vad är det egentligen för fel på att ha en ”kollektivistisk syn på människor”? Om vi för ett tag bortser från artikelns poäng, nämligen de uppenbara absurditeter som blir fallet när man tar Sverigedemokraternas logik och tillämpar dem på en grupp som inte är lika lätt utpekbar som Annan, är inte en ”kollektivistisk syn på människor” — det vill säga, tanken att politik inte kan rikta sig enbart mot enskilda individer in abstracto utan måste ta hänsyn till de konkreta effekterna av hur dessa människor fungerar tillsammans som kollektiv — en av de konceptuella grundpelarna för vänstern?
Jag vill, i all ödmjukhet, varna för vad jag ser som en fara här: Att vänstern tvingas ta ställning till den falska dikotomin mellan en liberal ”tolerant, politiskt korrekt” individualism och Sverigedemokraternas kryptofascistiska blodsmystik. Är inte lärdomen från artikeln, snarare än att människor aldrig bör behandlas som kollektiv öht, att kollektiv faktiskt spelar roll — men att det också spelar roll hur dessa kollektiv konstitueras som kollektiv av kollektiv.
Det är inget fel i att ingå en strategisk allians med uppriktigt sinnade liberaler gentemot hotet från sd. Men vi bör inte heller glömma att det finns fler sidor av invandringsmyntet än vad den enkla uppdelningen mellan en liberal, tolerant, humanistisk upplysningsanda, och sverigedemokraternas nationalistiska nonsens, vill låta påskina. Vi kan ju till exempel, som en tankeövning, grunna på vilka globala maktförhållanden som ger upphov till massinvandring till västvärlden till att börja med, hur dessa maktförhållanden reproduceras i mottagarländerna, och vilket ekonomiskt system som tillåter dessa maktförhållanden att uppstå.
Just sayin”
Publicerat av Karl Bergman 
