Någon gång i vårt grottmänniskoförflutna fick vi för oss att ge namn åt ting. Vi pekade uppåt och utstötte ett läte, och så hade himlen fått sitt namn. Vi pekade nedåt och utstötte ett annat läte, och så hade vi döpt jorden. Nu för tiden är namnen — orden — överallt omkring oss, vi lever dem och vi andas dem, och det är sällan vi ägnar en tanke åt vilken märklig sak det är, detta att ge ett namn åt något. Men i det ögonblick våra förfäder för första gången började göra åtskillnad mellan olika läten, såsom namn på olika ting, hade de gjort våld på själva skapelsen.
Det förbluffar mig, detta med språk. Orden är så nära, och ändå så fjärran från, de saker de ger namn åt. Ett bord är just ett bord, och inget annat, men ändå är ordet bord så väldigt olikt det faktiska bordet, där det står på sina fyra ben. Och medan det finns oräkneliga bord, så finns det bara ett ord bord, som ger namn åt dem alla. För sig själva bara står tingen där, men orden rycker ut dem ur sina rums-tidsliga koordinater och klumpar ihop dem i grupper och kategorier. Och orden griper tag i varandra och bildar meningar, samtal och texter. Det har sagts att ordet och tinget, namnet och det namngivna, har ryckts isär, skiljts åt, men detta är fel: när ordet rycks bort, rycker det tinget med sig, och tillsammans dansar de en vild dans med de andra orden, som tillika släpar sina ting efter sig.
Språket är våldsamt. I tystnadens rike är världen helt enkelt vad den är, varken mer eller mindre, men så fort tingen får namn slits den i stycken, och tingen far åt alla håll. Varje ord vi talar, skriver eller läser tär lite mer på världen. Och det är inte nödvändigtvis en dålig sak. Världen kan behöva slitas isär ibland, så att något nytt och bättre kan byggas av bitarna. Men det fel vissa tänkare begått är att anta att språket beskriver världen som den är — den enda värld språket beskriver, är en värld den redan gjort våld på.