Zaremba är igång igen

Skriver denna gång om svenska för invandrare, och den byråkratiska snårskog, med rätta kallad kafkaesk, som av allt att döma omger denna integrationens förtrupp. Läsvärt.

Det jag kan invända mot är eventuellt skildringen av svenskans svårighet. Språk är så enkla att mytologisera. Jag tror inte svenska är svårare än många andra språk.

Språkets våld

Någon gång i vårt grottmänniskoförflutna fick vi för oss att ge namn åt ting. Vi pekade uppåt och utstötte ett läte, och så hade himlen fått sitt namn. Vi pekade nedåt och utstötte ett annat läte, och så hade vi döpt jorden. Nu för tiden är namnen — orden — överallt omkring oss, vi lever dem och vi andas dem, och det är sällan vi ägnar en tanke åt vilken märklig sak det är, detta att ge ett namn åt något. Men i det ögonblick våra förfäder för första gången började göra åtskillnad mellan olika läten, såsom namn på olika ting, hade de gjort våld på själva skapelsen.

Det förbluffar mig, detta med språk. Orden är så nära, och ändå så fjärran från, de saker de ger namn åt. Ett bord är just ett bord, och inget annat, men ändå är ordet bord så väldigt olikt det faktiska bordet, där det står på sina fyra ben. Och medan det finns oräkneliga bord, så finns det bara ett ord bord, som ger namn åt dem alla. För sig själva bara står tingen där, men orden rycker ut dem ur sina rums-tidsliga koordinater och klumpar ihop dem i grupper och kategorier. Och orden griper tag i varandra och bildar meningar, samtal och texter. Det har sagts att ordet och tinget, namnet och det namngivna, har ryckts isär, skiljts åt, men detta är fel: när ordet rycks bort, rycker det tinget med sig, och tillsammans dansar de en vild dans med de andra orden, som tillika släpar sina ting efter sig.

Språket är våldsamt. I tystnadens rike är världen helt enkelt vad den är, varken mer eller mindre, men så fort tingen får namn slits den i stycken, och tingen far åt alla håll. Varje ord vi talar, skriver eller läser tär lite mer på världen. Och det är inte nödvändigtvis en dålig sak. Världen kan behöva slitas isär ibland, så att något nytt och bättre kan byggas av bitarna. Men det fel vissa tänkare begått är att anta att språket beskriver världen som den är — den enda värld språket beskriver, är en värld den redan gjort våld på.

Ord på rad

Flera ord på rad, ordnade efter vissa regler som vetenskapsmännen ännu inte kunnat beskriva med någon större exakthet, bildar en mening. Om på varandra icke reglerna orden följa, eller resultatet nonsens nästan nonsens blir. Vissa ord existerar inte, och resultatet blir då kyksplypa också nonsens.

Flera meningar som följer på varanda efter något slags regler, som vetenskapsmännen är ännu mycket längre ifrån att utröna, bildar en text. Citrongula kaniner skuttar glatt. Om reglerna, som snarast har karaktären av riktlinjer, inte följes, blir resultatet måhända också en text, om än en text vars inre sammanhang är tämligen otydligt. Detta är mer en filosofisk fråga än något annat.

Jag grips ibland av vanföreställningen att jag kan skriva. Det borde ju inte vara så svårt, tänker jag. Bara lägga orden på rad. Men om inte ens vetenskapsmänne kan reglerna; hur ska jag då kunna göra anspråk på att kunna dem?