SD och sånt

Ibland har man svårt att skriva. Orden kommer inte till en, eller snarare: De kommer till en allt för lätt, misstänksamt lätt. Man anar vad skälet är: De är inte ens egna ord, utan bara samma trista allmängods som studsar omkring i hela den stora ekokammare som är det offentliga rummet. Så blir saken lätt när ”konsensus” råder inom en fråga. Som till exempel den om Sverigedemokraterna. Alla (alla som räknas, i alla fall) är eniga om att SD är en Dålig Sak. Och det är lätt hänt att man missar sprickorna i denna konsensusverklighet, sprickorna genom vilka en annan verklighet ibland skiner igenom.

En sådan spricka fann jag till exempel i slutet av denna artikel. Det är en fin artikel på många sätt. Rolig. Sätter saker i perspektiv. Fin genus-knorr. Jag tycker ni ska läsa den. Men:

Eller hur det nu än är Sverigedemokraterna med sin kollektivistiska syn på människor brukar formulera sina lösningar.

Vänta nu ett tag? Vad är det egentligen för fel på att ha en ”kollektivistisk syn på människor”? Om vi för ett tag bortser från artikelns poäng, nämligen de uppenbara absurditeter som blir fallet när man tar Sverigedemokraternas logik och tillämpar dem på en grupp som inte är lika lätt utpekbar som Annan, är inte en ”kollektivistisk syn på människor” — det vill säga, tanken att politik inte kan rikta sig enbart mot enskilda individer in abstracto utan måste ta hänsyn till de konkreta effekterna av hur dessa människor fungerar tillsammans som kollektiv — en av de konceptuella grundpelarna för vänstern?

Jag vill, i all ödmjukhet, varna för vad jag ser som en fara här: Att vänstern tvingas ta ställning till den falska dikotomin mellan en liberal ”tolerant, politiskt korrekt” individualism och Sverigedemokraternas kryptofascistiska blodsmystik. Är inte lärdomen från artikeln, snarare än att människor aldrig bör behandlas som kollektiv öht, att kollektiv faktiskt spelar roll — men att det också spelar roll hur dessa kollektiv konstitueras som kollektiv av kollektiv.

Det är inget fel i att ingå en strategisk allians med uppriktigt sinnade liberaler gentemot hotet från sd. Men vi bör inte heller glömma att det finns fler sidor av invandringsmyntet än vad den enkla uppdelningen mellan en liberal, tolerant, humanistisk upplysningsanda, och sverigedemokraternas nationalistiska nonsens, vill låta påskina. Vi kan ju till exempel, som en tankeövning, grunna på vilka globala maktförhållanden som ger upphov till massinvandring till västvärlden till att börja med, hur dessa maktförhållanden reproduceras i mottagarländerna, och vilket ekonomiskt system som tillåter dessa maktförhållanden att uppstå.

Just sayin”

Bullertranan

Jag har nu följt debatten om Tunnelbanepoliserna, och fann bland annat det här, som äcklade mig:

http://www.tv8play.se/play/226135/

(Det är den andra intervjun)

Beskåda hur elegant Aschberg, juristen och den inbjudna moderaten sveper förbi de strukturella frågorna: Hur uppmuntrar polisens organisation och arbetsuppgifter den interna kulturen?; hur rimlig är svensk droglagstiftning?; hur lämpligt är det att polisen övervakar ett privatföretags intäkter (som spärrvakter i tunnelbanan)?; genom att upprätta en serie termer där de två poliserna som personer (”de här jönsarna”, ”prestige”, ”tuppfäktning”, ”åtminstone de här två”) särskiljs från polismakten och rättssystemet i allmänhet (som beskrivs i översvallande ordalag i termer av sjysta poliser som möter förortens utsatta kids på ett respektfullt sätt).

Det här, gott folk, är ingenting mindre än ett parodiskt övertydligt exempel på hur den härskande eliten använder ideologi för att manipulera massorna.

Gamle onde Josef Fritzl

Medan Gaza fortfarande ligger i ruiner, en finanskris fortfarande skakar världen, en global klimatkatastrof fortfarande lurar i framtiden, riktas nu världens blickar mot Josef Fritzl och den rättegång, som vi alla hoppas ska ge honom hans rättmätiga straff.

Det blir nästan humoristiskt när Fritzl beklagar sig, ber om ursäkt och visar ånger. Så befängt är det. Tror han inte vi genomskådar honom? Tror han att han fortfarande kan åberopa någon fin, mänsklig sida i djupet av sig själv? Nej, vill man säga. Du har gjort avkall på din mänsklighet, Josef Fritzl. Kan du nu inte åtminstone ha stake nog att stå för det? Kan du nu inte åtminstone spela din monstruösa roll till det bittra slutet?

Ja, hur skönt vore det inte att slippa se Fritzl göra åtbörder av mänsklighet? Hur skönt vore det inte om han vore monster inifrån och ut, hela vägen, och man slapp se krokodiltårarna, slapp se gyckelspelet när monstret lekte människa? Då skulle man ju också slippa den där gnagande misstanken, som nu inte låter sig undflys. Att det mänskliga ligger i själva gyckelspelet. Att mänsklighet bara är en fråga om hur skickligt man kan utföra åtbörderna. Att vi alla har ett monster inuti oss, och att Fritzl bara är lite sämre än oss andra på att hålla det i schack.

Vi känner att vi har genomskådat Fritzl, och att hans fortsatta spel för gallerierna bara är löjeväckande, bara ett desperat och fåfängt försök att rädda ansiktet. ”Ge upp, Fritzl!” vill vi ropa. ”Vi har sett vem du är!” Men varför unnar vi inte Fritzl hans åtbörder, när vi ändå har genomskådat dem? Är det för att de påminner oss om att det är just åtbörder det handlar om? Och att det alltså kan finnas personer där ute som vi ännu inte genomskådat. Sådana som utför sina åtbörder skickligare. Kanske är du en av dem. Kanske är jag.

Kanske är vi allihopa sådana. Monster som lärt sig åtbörder. Dansande björnar. Och måhända är det hat vi känner mot Fritzl inte bara hatet mot en man som förvandlat andra människors liv till ett helvete — utan även hatet mot någon som brutit en pakt. Avslöjat en hemlighet. Därför brådskar vi att kalla hans åtbörder löjliga — för att skyla över det faktum att han, intill nyligen, var invigd i pakten. ”Han är bara ett monster”, säger vi, för att skyla över det faktum att vi också är monster.

Är det därför det är så bråttom att döma honom? Fort, fort, fort! Han har avslöjat vår hemlighet! Lås in honom i ett djupt hål, innan fler får reda på den! Om vi bara gör oss av med honom, kan vi andra gå fria.

Så med andra ord, när Josef Fritzl nu står inför rätta i Österrike, är det måhända inte bara sin egen ondska han står till svars för, utan även mänsklighetens ondska? Och när vi dömer honom, är det måhända oss själva vi dömer, in effigie?

Epilog: Josef Fritzl är nu dömd till livstids vård på rättspsykiatrisk anstalt efter att ha förklarats skyldig på samtliga åtalspunkter. Slutet gott, allting gott.