Kulturens frihet

En Tomas Lappalainen skriver i DN, i TPB-rättegångens kölvatten, om kollektiv finansiering av kulturproduktion.

Var och en borde förstå att jag inte är emot kollektiv finansiering per se. Faktum är, som Lappalainen illustrerar väl med sin jämförelse med försvaret, att ingen som faktiskt ägnar saken en smula eftertanke kan vara emot kollektiv finansiering per se. Men vid varje tänkbart tillfälle då man ställs inför lockelsen att kollektivisera något, bör man förstås fråga sig huruvida det är bättre än de bägge alternativen. Det vill säga, antingen att 1) finansiera samma något via marknaden, eller 2) inte finansiera det alls.

Vad jag tycker mig se implicit i Lappalainens artikel är en falsk dikotomi. Vi står på tröskeln till en tidsålder där möjligheten att finansiera kulturproduktion via marknaden ser allt mer prekär ut — och Lappalainen föreslår att vi därför ska finansiera den kollektivt istället. Därmed bortser han från min möjlighet 2) ovan, och tycks alltså inte vara varse något, som var och en som ägnar tid på Internet känner till: här produceras massvis av kultur helt utan ersättning! Mycket av det är skräp, förstås, men mycket är också riktigt, riktigt bra. Och upphovsmännen till den senare kategorin kan inte sällan leva på sin gärning, med hjälp av donationer, reklamintäkter och försäljning av fysiska artefakter (ofta t-shirts).

Däri ligger ju charmen med Internet: den utgör en arena för kulturspridning helt oberoende av alla etablerade institutioner, må de vara bolag eller stater. Och därmed är denna Internetbaserade kulturproduktion också mycket mer trogen konstens grundläggande idé: att väcka glädje och vördnad, att förena människor i gemensam estetisk njutning, att skapa nya former av mening och utmana vårt sätt att tänka, att fritt leka med beståndsdelarna i vår världsuppfattning, att skapa myter som reflekterar vår tillvaro. Institutionaliserad konst är fjättrad konst, det är konst som ständigt måste kompromissa med makten, vare sig denna makt är ett statligt finansierat konstetablissemang (*host*Konstfack*host*) eller de monolitiska förlag, skiv- och filmbolag som väljer och vrakar bland aspirerande författare, musiker, skådespelare och regissörer. Men konst kan aldrig vinna på att vara fjättrad: den förutsätter, till sin natur, det friaste av alla fria sinnen.

Lappalainen föreslår visserligen en fullständigt abstrakt, statistisk princip för den kollektiva finansieringen: kulturproducenter skulle ersättas i förhållande till hur ofta deras verk laddas ned. Det kan tyckas som att denna princip förebygger möjligheten att konsten skulle fjättras av den stat som tillhandahåller medlen för dess fortlevnad, men detta intryck är skenbart. Staten skulle nämligen fortfarande vara tvungen att avgöra vad som räknades som konst överhuvudtaget, och alltså kvalificerade för att ge sin upphovsman en del av kakan. Denna gräns skulle bara kunna dras godtyckligt, på basis av ett dogmatiskt beslut om vad som räknas som konst och inte. Och vi har redan sett hur kompetenta politiker är att göra en sådan bedömning. Varför ska jag som medborgare godta, att vårt samhälles kollektiva medel betalas ut till vissa kulturarbetare men inte till andra enligt dylika godtyckliga riktlinjer?

Den sista frågan är bara delvis retorisk, förstås, för i viss mån är det ju just detta som sker, idag, i och med att kulturbidrag delas ut på grundval av, i grund och botten, subjektiva beslut av makthavare och byråkrater. Jag ser vår kulturpolitik som ett nödvändigt ont, för i dagsläget är det fortfarande i hög utsträckning så, att alternativet till en marknadsfinansierad kultur är en statligt finansierad kultur, och om vi inte vill leva i den torftiga värld av Hollywood-storproduktioner som bleve resultatet om vi bara tillät det förra, så måste vi möjliggöra det senare. Men Internet erbjuder oss en möjlighet att styra kursen mellan dessa Skylla och Karybdis. Vi bör ta tillvara på denna möjlighet, snarare än att kastrera den.

Konst, ansvar, nytta, frihet

När man läser en intervju med konstfackelever, föranledd av debatten kring Anna Odell och Nug, kan man lätt få intrycket av att de faktiskt tycker att de borde få bryta mot lagen, och att ingen borde få klandra dem för det. Reaktionen bland diverse bloggare har mycket riktigt varit därefter — flera har uttryckt upprördhet över dessa snorungar, som av allt att döma anser sig stå över de lagar som gäller för oss andra medborgare. Kanske anser de att de är förmer än oss, dessa elitistiska småglin, eftersom de ägnar sig åt ”konst”, denna närmast sakrala institution som i vissas ögon tycks rättfärdiga allt.

Om man faktiskt läser intervjun, istället för att bara skumma den i jakt på komprometterande formuleringar som kan ge bränsle till den antiintellektuella brasa som sprakar i ens själ, finner man emellertid att småglinen ifråga är av rakt motsatt uppfattning:

Den retoriska frågan som ställs i medierna, om man får lov att göra vad som helst i konstens namn, antyder att konstnären gömmer sig bakom en institution, att konsten skyddar en från att behöva stå för vad man gör. Men det finns inget sådant skydd för konstnärer att falla tillbaka på. [Säger den konstfackelev som går under namnet "Grant Watkins"]

Eleverna i intervjun säger sig visserligen vara beredda att begå brott i namnet av sin konst, men de är samtidigt villiga att påta sig ansvaret för dessa brott. Som sig bör! — För beginge de brott utan att vara beredda att ta konsekvenserna av dem, vore dessa brott ganska fattiga som konstnärliga uttryck betraktade. Att begå ett brott, i konstens namn, för att utmana eller belysa någon viss samhällsinstitution, och sedan inte vilja bli behandlad som en brottsling — detta vore ju att undergräva sin egen manifestation, att beröva den sin kraft, som består just precis i att den är brottslig. Att utmana en institution, för att sedan söka skydd under en annan institution, är inte ett dugg utmanande.

Detta tror jag konstfacks elever inser, och det är från denna utgångspunkt vi bör läsa deras uttalanden. Inte som en vädjan om att befrias ansvar från sina brottsliga handlingar, utan som en vädjan om att bli ställd till svars av rätt instans — nämligen av det befintliga rättsväsendet, snarare än av Konstfack självt i skepnad av en ny rättslig instans:

I Sverige finns ett system som sysslar med bestraffning. Det blir märkligt om Konstfack ska försöka sig på att spela den rollen. [Säger Tove El]

Men betyder det att Konstfack ska vara medbrottsling till sina elever, när dessa bestämmer sig att gå utanför lagens råmärken i jakt på det konstnärliga uttrycket? Att de ska erbjuda möjligheterna för elever att agera ut sina antiauktoritära fantasier? Om så är fallet, hamnar vi i en knepig fråga om förhållandet mellan samhälle, enskilda samhällsinstitutioner, enskilda medborgare och de olika kontrakt som råder mellan dem. Vad är syftet med konstfack? På vilket sätt tjänar det allmännyttan? Måste en institution alltid tjäna allmännyttan? Vad är denna allmänhet egentligen för ett mystiskt väsen, och vari ligger dess nytta?

Postmoderna stater består i allt mindre utsträckning av en ”allmänhet”. Det är inte längre det svenska folkets väl och ve som tillvaratas i Riksdagen och i Rosenbad, utan ett sammelsurium av viljor, grupperingar och röster som söker få sina disparata viljor igenom. Denna situation gör den abstrakta ”allmännyttan” mer abstrakt än någonsin, och häri ligger en fara, för om det blir allt för omöjligt att enas om vari det allmännas nytta består, kan samhällets olika grupperingar och institutioner ställas gentemot varandra i en kamp om rätten att få definiera denna nytta. Det är detta vi ser hända nu, då vi ser representanterna för den stora massan av laglydiga Svenssons som sällan eller aldrig går på gallerier allt mer vildsint demagogisera mot Konstfack, en institution som tjänar en ”samhällsnytta” som kanske bara är synbar för en förhållandevis liten grupp av kulturellt skolade människor. Att de senare, i detta sammanhang, kan framstå som elitister, är kanske inte så märkligt — men man bör akta sig för att, då man betraktar en sån här strid, se ordet ”elitist” som något mer än en retorisk markör, ett vapen i den verbala striden mellan två fraktioner.

Medan denna kamp rasar inför våra blickar, vill jag passa på att påpeka något, nämligen att samhället aldrig kommer att vara förmöget att definiera sin nytta a priori. I några av konstfackelevernas uttalanden finner vi ofrånkomliga sanningar:

En del konst har potential att vara en politisk motkraft [Tove El]

Det är också viktigt att komma ihåg att lagen inte alltid har rätt och att konstnärer – ja, alla medborgare – har en skyldighet att ifrågasätta om vårt samhälle är format på bästa sätt [Joakim Forsgren]

Att ge medborgarna utrymme för att ifrågasätta den rådande samhällsordningen, att vara en politisk motkraft, att utmana lagens legitimitet — detta är onekligen, i det långa loppet, nyttigt för samhället. Men samhället kan, a priori, inte tillåta överträdelser av sina egna institutioner. Sådana överträdelser är det upp till var och en av oss att bedöma efter eget samvete, men Lagen kommer fortfarande att vara tvungen att döma den efter Lagens bokstav, ty sådan är Lagen. Det finns en viss gräns som vi bara kan träda över på egen risk, utan att kunna rättfärdiga det med hänvisning till något annat än vår egen moraliska övertygelse — och väljer vi att göra det, måste vi ta på oss det fulla ansvaret, och göra det i full medvetenhet om den radikala frihet som låter oss ta steget.

* * *

PS: Men shit, är de snygga eller vad? Jag diggar mustascherna, grabbar!

Konstprofessorer missar poängen

Självklart stöttar lärarna på konstfack, som sig bör, den student som ställde till skandal genom att låtsas vara psyksjuk och kosta på samhället tid och pengar i form av ingrepp från polis och sjukvårdspersonal.

Vad jag däremot inte riktigt begriper, är de krumsprång professorerna gör för att rättfärdiga studentens handling, med hänvisning konstens undersökande funktion, nödvändigheten av en diskussion om psykiatrins roll för att definiera ”normalitet”, etc. Som ville de säga: det etablerade samhället borde inte fara så hårt åt vår student — hon har goda skäl för det hon gör, och allting är för mänsklighetens fromma.

Vilket föranleder mig att fråga: är inte hela poängen med ett sånt här projekt att utmana det etablerade samhället?

Är inte hela poängen att reta gallfeber på auktoritetskåta myndighetsutövare och bevarare av den allmänna ordningen? Att få rättfärdiga medborgare att sätta morgonkaffet i vrångstrupen? Att få alla Sveriges squares att knappra argsint på sina tangentbord och författa fördömande blogginlägg.

Om man försöker förneka detta, genom att hänvisa till förmildrande omständigheter — tja, går då inte lite av poängen med manifestationen förlorad? Är inte detta att ta av projektet dess udd? Att göra det tandlöst, ofarligt och menlöst? I förlängningen, omintetgöra dess själva ändamål?

Istället för att försöka ursäkta sin student med en massa fina omskrivningar, borde därför dessa professorer, i konsekvensens och ärlighetens namn, helt enkelt räcka upp ett finger till allmänheten och hojta, ”lipa ni bara, era squares!”

Unga mäns drömmar

Igår på klubben träffade jag en grupp unga människor som jag själv, och i vanlig Uppsala-ordning frågade vi varandra vad vi pluggade. Jag berättade att jag pluggade filosofi, och en kille, jag tror han skulle bli socionom, sade att då kanske jag var bekant med Nietzsche. Jag svarade att jo, det var jag nog, och lämnade det därhän. Men kanske hade han en större känslomässig investering i Nietzsche än jag anat, för när jag senare under konversationen förstrött refererade till ”Gud är död” som en blinkning till honom, blev han sur på mig: av allt att döma hade jag inte förstått vad Nietzsche gick ut på.

När det gäller filosofi är Nietzsche ett slags minsta gemensamma nämnare. Det ska till ett särskilt slags vanvett för att traggla sig igenom Kants omöjliga systembyggen eller Husserls minutiösa beskrivningar av fenomenen, men det är inte svårt att låta sig sugas in av Nietzsche — hans kaxiga prosa, hans fräna hån, hans totala brist på respekt för massans småsinta värderingar. Hans är en filosofi som talar till upprorsmakaren och ensamvargen inom oss alla. Man behöver inte studera på magisterprogrammet i teoretisk filosofi för att förstå sig på honom. Det kan rentav gå bättre för en socionom.

Nietzsche omnämns också i en artikel av Ann Heberlein i Expressen, sida vid sida med Keroac, Dylan, Ekelöf. Jag minns när jag läste Kerouac första gången, och drabbades av en vemodig längtan efter det stora, tomma amerikanska landskapet och den öppna vägen (kvinnoaffärerna, som Heberlein i god ordning ger en känga i en parentes, fann jag dock en smula barnsliga). Jag har definitivt gjort mig skyldig till att citera såväl Dylan som Ekelöf. Det är en underbar artikel. Så sann, så elak, och samtidigt kan man inte ta illa vid sig. För det är ju Kerouac det handlar om. Och Dylan. Och Nietzsche. ”Det är inte utan att jag undrar. Undrar vad som hände de där 20, 25 åren som ju rimligen förflutet mellan första mötet med Kerouac/Ekelöf/Dylan och i dag och fruktar svaret (inget? Inget!).” Och det är sant, hur löjligt det än kan verka. För om man måste vara sexton år för att uppskatta Kerouac, så vill jag aldrig bli vuxen.