Om att förstå

Filosofen Zenon hävdade att rörelse inte existerade. När Diogenes skulle vederlägga Zenon, gjorde han detta genom att gå fram och tillbaka över torget. En lärjunge till Diogenes hyllade mästarens klipska vederläggning, men Diogenes tillrättavisade snabbt den unge mannen: En filosofisk vederläggning, förklarade han, är inte som en vederläggning inom ett annat fält, ett faktum som gäller en gång för alla och som man helt enkelt kan hänvisa till för att fastställa hur saker och ting ligger till. Ett filosofiskt argument är något man själv måste arbeta sig igenom, måste förstå, måste leva.

Över tvåtusen år senare sökte G. E. Moore vederlägga tesen att yttervärlden är en illusion genom att vifta med handen. Vad sade han till de lärjungar som med all säkerhet hyllade honom? Säkerligen var han inte lika sträng som Diogenes.

Denna analogi visar två saker om filosofin. Å ena sidan visar den hur det, på ett mycket specifikt vis, inom filosofin inte finns något nytt under solen. De strider som en gång grekerna utkämpade om förhållandet mellan förnuft och erfarenhet utkämpas ännu i våra dagar. Å andra sidan visar den att något trots allt ägt rum. För grekerna var filosofin i första hand ett sätt att leva, att leva genom tanken, och om detta sätt att leva ibland gav upphov till paradoxala resultat var detta bara att förvänta sig, eftersom livet självt är paradoxalt och stundom ställer oss inför oöverstigliga hinder. Diogenes vederläggning av Zenon var först och främst en demonstration av detta. Lika mycket som att argumentera emot den senares tes, ville Diogenes bekräfta den – eller snarare, framhäva den i sin ofrånkomliga erfarenhetsvidrighet. För Moore, och för oss idag, är filosofin ett akademiskt ämne. Av den anledningen hålls den gisslan av samtliga akademins väsensspecifika krav: resultat, publikation, karriär, viljan att se sin egen skola leva vidare även då man själv är för gammal för att hålla fast vid sin post. Därmed går det förlorat som Diogenes mycket väl visste: Att tanken aldrig kan nå en punkt, hålla den fast, och sedan fortsätta, utan att den alltid måste återvinna sig själv.

Vad grekerna visste, och vad Nietzsche också var väl medveten om, är att tillvaron i grund och botten är en återkomst. Det har fallit den moderna människan in att det kan finnas något sådant som ett framsteg, en utveckling. Sedd ur ett kosmiskt perspektiv är detta förstås rena skämtet: Vi skapades ur ett hett intet, och vi kommer att återvända till ett kallt intet. Det vi kallar tillvaron är ett Ginnungagap mellan Muspelheim och Nifelheim. Men även ur den enskilda människans eller den enskilda civilisationens perspektiv är framsteget i grund och botten en lögn eller en illusion skapad av motviljan mot nuet: Varje förment framsteg för oss till den punkt där vi inte längre kan erinra oss vad syftet var med vår ursprungliga strävan. Så har vi nu nått den punkt i vår civilisations historia då alla de storvulna förhoppningar vi en gång hyste är på väg att dränkas i Mexikanska golfens oljeblanka vatten. När jag nu sitter på denna uteservering på denna gata som jag känner så väl, och ser människor gå förbi tillsynes likadana som de alltid varit, kan jag inte låta bli att tycka att alltihopa äger en märklig genomskinlighet, som om det inte var helt och hållet på riktigt. Vi lever i en illusorisk värld som upprätthåller sig själv av ren envishet. Inom ett fåtal år kommer allting att vara mycket annorlunda, och människorna som nu går sorglöst här på gatan kommer att bli varse, med all önskvärd tydlighet, vad det innebär att återvända. Och därmed kommer de också att bli varse att de alltid redan varit i färd med att återvända, och att det enda som någonting kommer an på är vem som är bäst på det.

Det har sagts att tillvaron är en strid och det är sant, men är det någon som inte direkt känner sig som en krigare så är väl inte det så himla märkligt – vissa av oss är krigare i skymundan och utkämpar våra strider under fredens slöja. Vissa av oss är soldater i en armé så stor att vi inte ens kan uppfatta dess ytterkanter och alltså inte uppfatta det faktum att vi utgör delar av den. Det fanns en tid då vi trodde att kriget skulle ge vika för en evig fred, där människor i kraft av ett gudomligt förnuft skulle kunna enas om vad som tillkom var och en. Nu vet vi att även Gud är en krigare och att han fallit på slagfältet, och att vårt förnuft är ett vapen som vi använder för att bemäktiga oss andra. Men den störste krigaren är han som kan besegra sig själv.

Historien och materian

Att läsa om Peak Oil gör en (förutom ångestfylld och deprimerad) väldigt ödmjuk. All den nittonhundratalshistoria man vant sig vid att förstå som  grundad i interaktionen mellan otaliga faktorer, ekonomiska, politiska, kulturella, militära, etc., visar sig, ur detta perspektiv, vara nästan helt och hållet reducerbart till en enda kungsfaktor: Tillgången till olja.

• Tyskland förlorade andra världskriget för att de inte hade några inhemska oljeresurser, vilket tvingade ut dem i ett ryskt äventyr med välkänt utfall.
• Välfärsdsstatens död i början av 70-talet, och den ”postmoderna” epokens början, följde på peaken i inhemsk amerikansk oljeproduktion.
• Margaret Thatcher kunde gripa och behålla makten över England till följd av upptäckten av Nordsjöfälten.
• Sovjetunionen kollapsade direkt efter att dess oljeproduktion peakade.
• Att hela den tragedi som är Mellanöstern beror på olja, behöver väl knappast någon påminnas om.
• Etc., etc.

Nu, när den sista akten i detta hundra år långa, svartkleggiga skådespel inletts, i och med den globala oljeproduktionspeaken, kan det alltså vara på sin plats att avvara lite tid för att reflektera över detta samband mellan olja och historia, och hur det kommit att påverka vår historiesyn och självbild.

Som bekant bottnar kulturell komplexitet (liksom all komplexitet i universum) i tillgången till lågentropisk energi. Det som skedde under den industriella revolutionen, då man började använda först stenkol, sedan olja som drivmedel för maskiner, var, med en ofta använd metafor, en övergång från energilön till energibesparing, från det kontinuerliga utnyttjandet av solens jämna energiflöde till en exponentiellt ökande exploatering av begränsade energiresurser lagrade under marken. Därigenom var det möjligt att under en kort period öka den mänskliga civilisationens komplexitet i exponentiell hastighet. Denna period har nu nått sitt slut.

Moder jord måste vara en hängiven practical joker, för hon lägger ständigt ut krokben för oss. Vem hade kunnat ana, på artonhundratalet, när Västerlandets teknikoptimism och framtidstro stod på sitt krön och människans potentiella herravälde över naturen tycktes gränslöst, att vi halvannat sekel senare skulle stå inför en dylik återvändsgränd? Det vore lättköpt att beskylla den moderna mänskligheten för kortsynthet och girighet — när en levande organism kan utvidga sin resursbas så gör hon det, och sen må allt annat kvitta. Däremot kan man med all rätta förundras över de rationaliseringsmekanismer som gör att vi, än idag, när det är så uppenbart att moderniteten är ett snart avslutat kapitel i mänsklighetens historia, så gärna talar om framtiden som vore den fylld av tänkande maskiner, marsraketer, posthumanistiska cyborger, och allt mer osannolika former för klasskamp mot ett allt mer knipslugt kapital. Det är något nästan rörande naivt över vår benägenhet att tillskriva oss själva total makt över vårt eget öde — en naivitet Moder Jord, som sagt, är snar att utnyttja för att göra sig lustig på vår bekostnad.

Hennes mest utstuderade hyss är utan tvekan klimatförändringarna, som är avhängiga en för det moderna narrativets vidkommande fullständigt godtycklig känslighet hos vårt klimatsystem för en av universums vanligaste kemiska föreningar. Det är likväl påfallande, och lärorikt, hur mycket energi, hur många ord, hur mycket patos som vigs åt den globala uppvärmningen, ett problem vars mest genomgripande konsekvenser ännu ligger några decennier in i framtiden, medan Peak Oil, som är nu och som redan börjat sätta historiens tektoniska plattor i rörelse på ett sätt som snart nog kommer att skaka de existentiella grundvalarna för oss alla (och som dessutom, ironiskt nog, innebär att uppvärmningsprognosen måste skruvas ned åtskilliga grader), är nästan helt och hållet frånvarande från det offentliga samtalet.

Man kunde mena att skälet är, att medan Peak Oil är fullständigt hypotetiskt fram till den dag det händer, varefter det har hänt och ingen återvändo finns, så är uppvärmningen något som kommer smygande och som vi alla kan märka i form av gradvisa förändringar (vintarna är inte som förr!) En betydligt mer intressant förklaring (som jag inte kommit på själv) är denna: Den globala uppvärmningen talar till vår fåfänga, medan Peak Oil undergräver den. Klimatförändringarna är något människan åstadkommit genom den blotta magnituden hos hennes industriella makt: Genom en sekellång apoteos har hon höjt sig till vädergudarnas skara, och hennes enda chans att rädda jorden är genom ett lika magnifikt storverk i andra riktningen. Peak Oil, däremot, är ingenting människan åstadkommit, annat än i den väldigt triviala bemärkelsen att hon pumpat upp en massa olja och nu börjar kranarna sina.  Inga världsomvälvande konsekvenser följer av det blotta faktum att det finns mindre olja i marken: Det enda som sker är att människan bryskt uppväcks till det faktum att hennes gudalika krafter aldrig egentligen var hennes egna, att de bara var till låns, och att räkenskapens dag är här. Inga storslagna projekt, inga glimmande utopier, inga herkuleanska utmaningar väntar i framtiden: bara ett långsamt borttynande av en högteknologisk civilisation som egentligen aldrig var någon bra idé till att börja med. Människan har skurit av grenen hon sitter på, och allt hon kan göra är att falla.

Här börjar alltså något utkristallisera sig som jag vågar föreslå som en sammanfattande beskrivning av den moderna andens tendens: Människans självförgudligande. När ”människan” (d.v.s., den västerländska civilisationen) dödade Gud, var det för att själv ta hennes plats. Ett blogginlägg är ingen lämplig plats för att spåra denna tendens genom den moderna idéhistorien, men vem kan undvika att se den likväl hos Hegel och hans socialistiska arv genom Marx, som hos den liberala idétraditionen från Adam Smiths osynliga hand och framåt genom hela raden av kapitalismens apologeter (och, förstås, hos den märkliga hybrid som är Francis Fukuyama), samt, utanför det rent politiska, i science fiction-litteraturens teknooptimism. I vår samtid yttrar sig denna tendens på karakteristiskt provinsiellt manér hos våra svenska Humanisterna, med deras hjärtesnörpande tro på mänsklighetens perfektabilitet under naturvetenskapens milda ledning. Och till och med när tänkare, särskilt efter 1919, förutspått katastrofer och dystopier, har det likväl alltid varit människoskapade sådana, även om människan där snarare framträtt som en demiurg, skapare av ofullkomliga skenvärldar. Så talar t.ex. än idag människor som borde veta bättre med dämpade röster om den teknologiska singulariteten, den tänkta tidpunkt då vår teknik skenar iväg bortom vår kontroll och själv griper herraväldet över jorden, efter att först ha dödat sina fäder som Zeus en gång Kronos. Som om vår teknologiska avkomma skulle kunna frigöra sig från de materiella begränsningar som fjättrar oss. Behövs det bevis på att vi tillskriver tekniken en mirakulös natur, så finns den här.

Och nu är tiden alltså kommen för oss att lämna tillbaka våra lånta fjädrar och återigen godta att det finns större ting i världen än vi. Det är ingen uppmaning, det är helt enkelt som det kommer att bli. Den västerländska människan kommer återigen att få lära sig vad ödmjukhet vill säga. Kanske är det bra, kanske är det dåligt. Kanske det… bara är.

Några påståenden om kommunism

Att det än i denna dag existerar kommunister, trots de nederlag denna politiska ideologi lidit under historiens gång, är ett faktum som inte upphör att förvåna och irritera tyckare på högerkanten. Vi som kan sympatisera med de drömmare som fortfarande tror att kommunismen är möjlig, även om vi själva är allt för cyniska för att våga dela deras drömmar, fasar ibland inför den lättjefulla retorik med vilket både kommunister och deras belackare bedriver sin diskussion. Här är några vanliga påståenden man kan höra i dylika diskussioner, och mina kommentarer av dem.

1. Kommunistiska regimer har dödat fler människor än några andra

Detta förvisso sanna påstående följs ofta av ett implicit ”…och därför leder kommunism till mord och är dåligt”. Som så utgör det förstås ett slutledningsfel, närmare bestämt ett ”cum hoc ergo propter hoc”: man förväxlar en korrelation med ett orsakssamband. Det blotta faktum att några mördare varit kommunister, medför ju inte i sig att alla kommunister är mördare. Men likväl måste tillstås att kommunister innehar ett svårslaget rekord i politisk terror, och detta är ett faktum som tarvar förklaring.

Stalin brukar jämföras med Hitler, men denna jämförelse är långsökt. Förintelsen riktade sig ju inte mot Hitlers (verkliga eller inbillade) politiska meningsmotståndare, utan var rasistiskt motiverad. Den hade inget pragmatiskt syfte utan var en excess av rasbiologisk vidskepelse. Stalins utrensningar ledsagades av skenrättegångar där de blivande offren fälldes för brott de inte begått — Hitlers utrensningar grundades enbart på den fullständigt godtyckliga kategorin ”jude”. Med andra ord: det fanns, i Stalins politiska terror, åtminstone en idé om legitimitet, en vilja att hålla skenet uppe, som fullständigt saknades hos Hitler. I detta avseende höll sig Stalin fortfarande hitom en viktig gräns, en gräns mellan civilisation och barbari, en gräns mellan upplysning och vidskepelse, som Hitler lämnat långt bakom sig. Detta kan tyckas som en klen tröst för de miljoner som föll för den stalinistiska terrorn, men det visar något viktigt om kommunismen som sådan: även i dess mörkaste timma förblev den ett utopiskt projekt. Medan Hitlers förintelse helt enkelt bara var den smutsiga höjdpunkten av nazismens egen interna logik, dess perversa fullbordan, var den stalinistiska terrorn alltid bara ett beklagligt men nödvändigt verktyg i revolutionens tjänst.

Faktum är att det förmodligen är just precis denna utopiska tanke som gjort att kommunismen så ofta leder till massmord. Man kan, som uttrycket säger, inte göra en omelett utan att knäcka några ägg. Mindre utopiskt inriktade regimer kan då och då tillåta sig att vara pragmatiska, att se genom fingrarna med korruption och brist på ideologisk renlärighet, medan den regim som strävar efter paradiset av naturliga skäl är mindre beredd att kompromissa och mer beredd att göra uppoffringar som för en utomstående kan verka perversa. Faktum är att den stalinistiska terrorn slog så vitt och brett att hela nomenklaturan — den sovjetiska byråkratin — var på vippen att kollapsa helt. I revolutionens namn höll systemet på att utplåna sig självt. Detta kan kanske förklaras med idiosynkrasier hos människan Stalin, men en sådan förklaring skulle inte kunna göra reda för de liknande utrensningarna i Kina, Kambodja etc.

2. Stalin var ingen kommunist

Detta påstående luftas ibland av diverse vänstermänniskor, som ett slags försvar gentemot den typ av kritik som hänvisar till den stalinstiska terrorn. Det är ett dåligt argument på många olika vis. Till att börja med misslyckas det med att angripa grundvalen för kritiken det är ämnat att bemöta, och skriver istället under på dess guilt by association-premiss: något som har med Stalin att göra kan inte vara bra, och därför måste jag särskilja detta som jag gillar från Stalin, så att jag ska kunna fortsätta gilla det. Därmed perpetuerar man förstås bara den värdelösa logik, som gör gällande att det är otillåtet att dela en åsikt med en skurk.

Vidare är det förstås falskt. Att säga att Stalin inte var kommunist är lite som att säga att Paulus inte var kristen. Det faktum att Stalin använde den kommunistiska ideologin för att legitimera en regim som var allt annat än kommunistisk, i den mening Marx föreställde sig det, motsäger ju inte att han faktiskt hyste sagda ideologi. Tvärtom kan man mena, som jag gjort ovan, att det var just precis hans lojalitet till den kommunistiska idén som motiverade hans politiska utrensningar.

Man kan inte härleda en persons politiska övertygelse från hans handlingar. Stalin misslyckades med att förverkliga kommunismen — men detta är ett misslyckande han delar med samtliga de kommunister världen hittills sett. Vid slutet av dagen är det vad en person har gjort, och inte vad han har trott på, som är den grund på vilken vi dömer honom.

3. Sovjet var inte kommunistiskt

Ett argument i samma anda som det föregående, men detta kan man vara lite mer förlåtande gentemot, eftersom det ju faktiskt i en mening är sant: Sovjet var inte kommunistiskt, om man med ”kommunistiskt” avser ett system där resurser produceras ”av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov”, som Marx föreställde sig det. Det system som rådde i öst brukar benämnas med den härligt Orwellianska termen ”verkligt existerande socialism” (eller ”realsocialism”, kort och gott), och följde den betydligt mer prosaiska principen ”av den stora massan industriarbetare långt under förmåga, åt var och en efter ställning i den byråkratiska hierarkin”.

Däremot kan man kanske mena att Sovjet var ”kommunistiskt” på samma sätt som Stalin var ”kommunist”; det vill säga, att det i någon mening verkade med utgångspunkt i en kommunistisk idé eller ideal. Detta är förstås svårare att bevisa, och kanske inte heller lika intressant. Tveklöst är hur som helst att den sovjetiska regimen legitimerade sig med hänvisning till kommunismen. Häri ligger förstås kommunismens största fara: inte att den ”leder till” auktoritära regimer i enlighet med någon vagt förstådd kausalitet, utan att den kan användas för att legitimera auktoritära regimer.

De där muslimerna

Idag skriver Andreas Malm på Expressen om hatet mot muslimer — detta med anledning av den bok han släppt med just det namnet. Att det de facto förekommer ett utbrett hat eller ogillande mot muslimer, behöver knappast bevisas. Ingen bestrider det. De skyldiga stoltserar öppet med sitt hat. Det är bara att läsa kommentarerna till artikeln ifråga.

Av denna anledning tycks mig Malms artikel skjuta lite bredvid mål. Han nöjer sig nämligen med att beskriva hur landet ligger. Som om vi inte redan visste det. Som om vi inte ser exempel på detta dagligen, dagligen, dagligen. Jag hade önskat mig en artikel med lite mer analys, lite mer kritiskt djup.

Vad är, t.ex., sambandet mellan islamofobi och fascism? Ett intressant faktum är att många islamofober legitimiserar sin ståndpunkt just precis i termer av tolerans, demokrati, frihet — saker svenskar antas prisa högt, muslimer antas ogilla. Redan häri ligger förstås en typ av rasism — den rasism som består i att generalisera från enskilda individer till en folkgrupp i stort. Att lägga skulden för, låt säga, hedersmord på en hel kultur istället för på idiosynkrasier. Eller att, för den delen, säga ”såhär är vi svenskar”, och just i och med detta bevisa att svenskar inte alls är på något visst bestämt sätt, eftersom det uppenbarligen är ett folk som omfattar alla möjliga slags rasistiska idioter vid sidan av fina människor som undertecknad.

Fascismens logik är väldigt enkel: förenkla en uppsättning komplexa samhällsproblem genom att utse en extern fiende som kan inkarnera dessa problem, för att på så sätt ena en befolkning hungrig efter enkla lösningar. Denna logik var grunden för Hitlers maktövertagande i Tyskland på trettiotalet: genom att låta juden förkroppsliga alla Tysklands inre motsättningar — klasskampen, moderniseringen, fattigdomen… — kunde han ena det tyska folket i en samfälld yttring av politisk vilja, och rädda riket från intern kollaps eller något ännu värre, som en kommunistisk revolution. Idag står Sverige, Europa och världen inför en liknande situation. Vi har ekonomisk kris; politiska och ekonomiska förändringar har lett till ökade klassklyftor och större otrygghet; en kulturell trend mot större individualism har lett till en fortgående upplucking av sociala institutioner, ökad brottslighet, ökat våld, m.m. Den brunhyade främlingen från öst utgör en utmärkt representant för dessa förändringar: han tar våra jobb (alternativt, belastar vårt system med sitt bidragstagande — ingen har sagt att den fascistiska logiken måste vara konsekvent), han är våldsam, han underminerar traditionella svenska värderingar med sin konstiga kultur.

Betyder detta att de islamofobiska tendenserna i den svenska folkopinionen kan kallas fascism, eller att de politiker som spelar på denna rädsla kan likställas med nazisterna? Jag tror att detta inte bara vore oärligt — många av de som idag beklagar sig över muslimska invandrare skulle nog stanna långt före en regelrätt etnisk rensning — utan även riskerar att vara kontraproduktivt. Det finns fascistoida tendenser i islamofobi — som att de båda följer vi-mot-dom-logiken — men det betyder inte att islamofoben är beredd att skriva under på resten av det fascistiska paketet: diktatur, auktoritarianism, kollektivism, traditionalism, korporativism, etc. Som sagt rättfärdigar islamofoben gärna sin rasism genom att peka på att detta är kännetecken för just islamistiska regimer, och där får man ge honom rätt. Hotet från fascismen är definitivt kännbart i de regioner där det historiskt sett haft fotfäste: Italien, Österrike, södra Frankrike, delar av Tyskland. I Sverige, däremot, tror jag inte vi behöver hysa någon omedelbar rädsla för att en karismatisk, auktoritär ledare ska gripa makten och föra oss i krig mot Norge.

Nej, hotet är betydligt mer jordnära än så. Det är ett hot mot enskilda muslimer i Sverige, ett allt mer kännbart hot om våld såväl som av ett ökande utanförskap, marginaliserande, skuldbeläggande, kulturellt förtryck. Samt hotet om ett ökat fotfäste för högerextrema grupper som jag visserligen inte tror kommer vara förmögna att ta makten, men som ändå kan göra livet surt för hederliga människor.

Och lösningen, då? Tja, en integrationspolitik som förhindrar ghettoisering. En ekonomisk politik som förmår möta folks verkliga problem. Och — för att vara lite krass — fred i Mellanöstern, så att folk faktiskt inte behöver flytta därifrån. För jag tror knappast att merparten av första generationens muslimska invandrare är överlyckliga över att behöva lämna sina förfäders jord för att flytta till ett kallhål till land där ingen tycker om dem.

Snubben som räddade världen

När man känner sig liten och obetydlig, maktlös inför de abstrakta processer som styr vår värld, oförmögen att göra skillnad, så kan det vara trösterikt att erinra sig Vasilij Alexandrovitj Archipov, snubben som bokstavligt talat räddade världen när han, under Kubakrisen, ensam förhindrade avfyrandet av en kärnvapentorped från en sovjetisk ubåt. Visst är vi, större delen av tiden, fullständigt obetydliga ur det större perspektivet, men ibland kan vi faktiskt hamna i situationer där våra handlingar kan avgöra världens öde.