Sexton övertydliga verser författade på en balkong i Berlin:
1. Det svarta oljeblanka på ytan av en upprörd ocean. Natten ligger som en hemlighetsfull katt, ett månskensdjur över Neukölln. Prassel från människoliv på gatan nedanför förebådar orkansäsongens höjdpunkt. Världen håller in andan, men skriker samtidigt från hundra miljoner munnar som aldrig tilläts höras. Är det katastrof eller rättvisa när imperier faller? Frågar jag ut i Berlinnatten. Imperiet brummar och ger inga svar.
2. Jack Kerouac trädde in i tiden när lukten av bränt kött ännu vilade över Europa. Vad hände med modernitetens sista profet, hans visioner är begravda i sanden vid Big Sur. Och miljoner andra drömmar är begravda mellan gatstenarna från Beijing till San Fransisco. Det är ett hårt regn som blåser in över Mexikanska golfen denna sommar, ett regn som får alla drömmar att smälta.
3. Någonting drömmer i oss, hopsnört, tanklöst men ändå styrt av förhoppningar. Det spelar ett högt spel men i den här världen räknas bara vinster. Varje organism strävar efter att utöka sin resursbas och sprida sina gener, och imperiet är ett djur som famlar i världsnatten med fumliga tentakler. Det blir mörkare där ute, mörkare och svårare att finna vägen. Världsdjuret råmar i sensommarskymningen, dess smärtstötar hörs eka mellan Berlinväggarna.
4. Jag drar mina tankars fingrar ömt över varat. Överallt utbuktningar, överallt smärtsamma knutar. Men mest av allt myllret, dånet, livet hos en snärjande människomassa, vars tankar och kroppar utgör denna världs materia. Med sju miljarder hjärnor tänker vi, med sju miljarder par ögon betraktar vi stjärnornas ensamma höghet. Vår längtan är inte tillräckligt djup för att rubba dem från deras tinnar.
6. Hur började allt? Nånstans i människosläktets fjärran förflutna, när jorden ännu var omedveten om vad den frambragt. Vi drev natten på flykten med eld, och drömmen föddes i oss att jorden var vår att behärska. Och vem skulle klandra oss? En gång var det blågrönalger som beslöt sig för att fylla atmosfären med syre, och därmed lät landdjurens släkte trippa in genom en öppning i varat från en särskild avkrok i Mendels bibliotek. Jorden klär sig i sin biosfär som en kappa som i vilket ögonblick som helst kan fatta eld; samma eld som brinner i imperiets alla ugnar.
7. Moder jord är ömsint om alla sina varelser, men över sig har hon en tyrann som inte alltid låter hennes bördiga hjärta blomma. Det är livet, och det låter sig inte styras av en moderlig förmaning, ty det törstar, och dess törst är nog för att tömma oceaner, eller fylla på dem med smältvattnet från en miljon vädergudars frusna tårar.
8. Någonting rör sig i mig, en skugga i många dimensioner, som fladdrar på innerväggen till det Calabi-Yau-rum som avbildar kosmos och det transcendentala Egot, från vilken all mångfald utgår i kvantiserade vågor som pulserar genom varats mångahanda koordinatfält. Världen är en reflex på en mosaik av speglar, en holografisk projektion av en fyrdimensionell rumstid. Det svarta hål vars yta är Universum är dräktigt med andra gudar. Någonstans råmar en gud i mitt inre: ”Ditt jag är gränsen för din värld”.
9. Jag känner en blick i min nacke – det är traditionen, som noggrannt bevakar vartenda mitt steg och ser att jag inte lämnar den smala vägen. Men jag måste kasta mig i diket och rulla i avrinningsvattnet, för det finns lögner bakom alla sanningar och människor dör i namn av dessa lögner. Men sitt still i båten, go” vänner, för människoskutan rider ut varje storm, och allt vi behöver oroa oss för är att nå världens ände, där vattnet kastar sig ned i intet för evigt för evigt.
10. En dikt är en projektion i två dimensioner av ett visst tillstånd hos själen. Detta tillstånd torde i sig kunna beskrivas abstrakt geometriskt som en ordnad mängd av n-ställiga vektorer. Världen är, för att parafrasera Einstein, ett excitationstillstånd hos en dynamisk geometri. Vad fan säger det oss om kärleken?
11. Naturen är alltid tätt inpå, det surrar bland löven, som om syrsorna ville inskärpa hos oss att vår tillvaro här på jorden är till låns, och att det finns krafter som vi knappast begriper, som kan slita oss i stycken som en gång nästan alla djurarter som någonsin funnits. Det har gått en dissonans genom vårt pytagoreanska kosmos, och sfärerna harmoni förvrids i ett skrikande tjatter, men för de jättar vars tillvaroplan ligger i rät vinkel mot vårat hörs knappast denna störning, och de fortsätter kretsa genom de evigheter där galaxer bildas.
12. Jag ser en man röra sig, hans själ är gaussiskt brus, hans kropp pixlar på min skärm, och jag förstår att det är jag. Medvetandet är också en brussignal som vibrerar genom ett universum, som består av holografiska pixlar. I denna signal är kärleken ingenting annat än stundvisa amplitudtoppar.
13. Det var synd om de gamla, som såg sina drömmar flyta ut i blodet vid Auschwitz, Stalingrad, Berlin, London, och Hiroshima. Men ännu mer synd är det om oss som är födda att se när vår värld fattar eld. Rysslands åkrar brinner redan, vilka andra bränder pyr i den överhettade mullen? Den här gången kommer inte svaret komma från väster, eller från öster, utan från det gurglande hålet i världsdjurets mage.
14. Vad är det för prat jag hör om att vårda naturen? Vilket högmod när vi på så sätt föreställer oss vara dess herre. Även Moloch som andas genom miljoner rykande gravar är en amöba som sträcker sig mot matpartiklar i den galaktiska näringslösningen. Det är natur, och stjärnorna som betraktar oss höljda i ljusårens kyla viskar hånfulla skämt till varandra. Men även stjärnorna skall slockna.
15. Varje levande organism strävar ständigt efter att utöka sin resursbas. Om den enda begränsningen på en population är elände så kommer populationen att växa tills den blir eländig nog att få stopp på dess tillväxt. Populationer och hela ekosystem kollapsar regelbundet när deras resursbas utarmas. Så slår naturens hjärta med trygga slag.
16. I Neukölln är klockan ett, och mörkret i Hasenheide döljer det söndervittrande imperiets barn där de leker sina lekar. Lev och var glad, lyder budet, ty kort är tiden för oss att sprida vår säd och köpa våra lotter i det stundande lotteriet, där vinsten är en stunds odödlighet, kravlande famlande tanklös odödlighet som klöser sig fram mot det väntande stupet, och straffet för att förlora är förvisning till det eviga intet.
Publicerat av Karl Bergman 
