Blondinbella är som skapad för att träffas av mitt odelade förakt. Hon står för allting jag avskyr, och har inget emot att spy ut det över sin blogg trots att hon är ganska dum (Hon hävdade till exempel nyligen att Karl-Bertil Jonsson var kommunist, och anslöt sig därmed till sådana distingerade tyckare som exempelvis, well, Tyko Jonsson — trots att, mig veterligen, varken Marx, Engels eller Lenin hade särskilt mycket att säga om ensamma postbiträden som stjäl slumpmässigt lösöre av rika människor för att dela ut till uteliggare). Hon har dessutom anammats med iögonfallande hastighet och förtjusning av vårt samhälles kändiskult, som tycks ta sig allt mer barocka uttryck för varje dag: sagda kommunist-kommentar gav henne en helsida i Expressen.
Kanske är anledningen till att jag, trots detta, ändå inte har kunnat förmå mig att uppbåda riktigt den kokande avsky som man hade kunnat förvänta sig helt enkelt den, att det hela verkar en smula för… enkelt. Hon är nästan lite för avskyvärt. Det är något skumt med det hela. Något artificiellt. Som om Blondinbella inte var riktigt på riktigt.
Att ”Blondinbella” är en persona, som Isabella Löwengrip då och då anammar, var det väl ingen som betvivlade, och hon påpekar det själv i en intervju i DN. Men detta faktum i sig avleder förstås inte något ansvar från Isabella Löwengrip, som står som ensam upphovsman och skyldig till allting Blondinbella tycker, skriver och företar sig. Frågan ligger snarare i hur Blondinbella kunnat få ett sånt genomslag, så snabbt. Hennes blogg är förment en ”modeblogg”, och sådana finns det tusen av: är Blondinbella så mycket bättre på att blogga om mode än alla de andra? Knappast. Läser man kommentarerna på bloggen ger de flesta uttryck för det förakt man tycker att jag också borde hysa. De man talar med har ofta heller inte särskilt mycket beröm att komma med, förutom den lilla skara som, ledda av något slags missriktad, ytlig människokärlek (samma attityd som får folk att beklaga sig över att ”hat är ett så starkt ord”, trots att ”hata” är något småbarn gör med broccoli), berömmer henne för att hon är ”duktig, driven och smart” — innehållslösa ord som är precis lika orelaterade till allt vad mode heter som det förakt majoriteten hyser.
Slutsatsen kan bara vara att Blondinbellas kändisskap är en produkt av ett samhälle hungrigt efter någon att förakta. Det fanns i vår kultur ett fack, en strukturell position märkt ”avskyvärd överklasstjej” som sjuttonåriga Isabella Löwengrip råkade passa in i, och så var hon fast. När jag tänker på saken ur det perspektivet kan jag helt enkelt inte förmå mig själv att tycka illa om henne. Att göra detta vore ju enbart att bidra till den struktur som möjliggör hennes existens. Jag kan till och med tycka lite synd om henne, som leker med krafter allt för stora för att hon ska kunna kontrollera dem. Tills jag tänker på alla pengar hon tjänar, det vill säga.
Publicerat av Karl Bergman 
