Det har varit mycket snack om fysiken de senaste fyrahundra åren. För de entusiastiska vetenskapskonässörerna är det en äkta trotjänare, en kunskapsgren som om och om igen visar sina varaktiga förtjänster. För de mer trendkänsliga och hippa kan den kanske ibland framstå som förstockad och gammalmodig, men inte ens de kan förneka det inflytande den haft och fortsätter att ha på genren i stort. Som alla livaktiga fenomen ger den ständigt upphov till spinn-offs och derivat, och dess influenser är kännbara inom så skilda vetenskaper som psykologin, informationsvetenskapen och molekylärbiologin.
Till stor del kan nog denna framgång hänföras till själva vidden av upphovsmännens vision. Fysiken är en vetenskap som har allt: Från storslagna skildringar av svarta hål och galaxer, till de mest mundana detaljer om fallande föremål. I denna mångfald kan var och en finna något som lockar honom eller henne. Samtidigt knyts alla dessa disparata moment samman av ett övergripande tema, som placerar in dem i ett svepande narrativ från vårt universums uppkomst till dess stundande undergång med allt däremellan. En elegant dramaturgi underbygger dessa skeenden, som trots att den kan framstå som nog abstrakt för den som betraktar den allt för nära, inte kan undvika att imponera genom sin omsorgsfulla konsekvens och de ständigt överraskande samband den låter uppstå mellan till synes orelaterade händelser.
Men fysikens styrkor är också dess svagheter. Den mänskliga faktorn går gärna förlorad i dess monumentala bilder. Dess förtjusning i det väldigt stora och det väldigt lilla gör att åskådaren har svårt att finna något att identifiera sig med, och när denna brist ska uppvägas genom att göra det storslagna ännu mer storslaget, faller greppet ibland platt. Visst kittlar Big Bang fantasin, visst kan Einsteins krökta rymd få det att suga i maggropen — men någonstans slutar det makalösa att bli makalöst, och vi finner oss stå inför en torr upprepning av ständigt större storheter. Vem har egentligen förmågan att se någon meningsfull skillnad mellan 10^50 och 10^100? När fysiken sticker iväg mot evigheterna lämnar den lätt människan bakom sig.
Visst är fysiken storslagen, men ibland undrar man om dess upphovsmän kanske inte var väl kompromisslösa med sina visioner. Liksom den moderna arkitekturen, vars renläriga betonglådor ibland tycks skapade utan tanke på de människor som ska bo där, blir den i sin geometriska elegans lätt allt för ren, allt för fri från skavanker, krusiduller och sådant som väcker vanliga människors sympati och kärlek.
Samtidigt är denna kompromisslöshet förstås en del av fysikens varaktiga charm, som låtit den förbli en sådan källa till inspiration genom århundradena. Man får väl helt enkelt konstatera att en vetenskap inte kan ge allt, och att det måste finnas ett utrymme för ett fritt skapande som inte ständigt tar hänsyn till den populära åsikten. Och kanske, kanske stirrar en mer subtil bild av människa ut från fysikernas oändliga rymder, en bild som har något att lära oss.
