Ja, basha humanisterna, men gör det ordentligt.

Jag tröttnade slutgiltigt på humanisterna när deras tidskrift publicerade en artikel där det hävdades att Dostojevskij var “indoktrinerad”. Se, här har vi en man som tar på allvar uppgiften att brottas med moralens problem i en tid av normupplösning — givetvis måste han vara “indoktrinerad”, eftersom han inte begriper att något sådant problem inte föreligger, och att moral är en trivialitet så snart man följer förnuftets upplysta väg.

SvD har publicerat en debattartikel där en Malin Jonason tar avstånd från humanisterna in no uncertain words. Den skildrar ganska tydligt vad humanisterna är: En politisk mekanism, underjordiskt lierad med nyfascistiska krafter som sverigedemokraterna. Tyvärr virrar den stundtals bort sig på vägen. Det finns ett spel, som även Jonason spelar, som går ut på att säga, ungefär, “humanisterna är lika religiösa som den religion de kritiserar, de grundar sig också på trossatser och dogmer”. Detta spel är farligt, av två anledningar. Dels relativiserar det all debatt, för givetvis finns något sådant som “trossatser” och “dogmer” i alla ställningstaganden. När Jonason i sin artikel skriver,

När Björklund redogjort för sin uppfattning sade Sturmark inte att han hade en annan åsikt. Han sade: ”Björklund gör sig skyldig till två tankefel”.

Istället för respekt för oliktänkande, har Humanisterna en närmast religiös övertygelse om att de ensamma äger sanningen.

Så implicerar hon alltså att det över huvud taget inte finns något sådant som ett tankefel, att en tanke aldrig kan vara fel utan bara en av många “åsikter” som snurrar runt, och att den enda inställning som inte hotar att falla i “religionens” hemska fälla, är något slags vagt definierad “respekt för oliktänkande”. Det andra problemet är, att en sådan inställning, paradoxalt som det kan tyckas, givetvis bara stärker bilden av religion som något väsentligen irrationellt, en domän dit argument och resonemang inte äger tillträde, ett mörker som bör hållas avskilt från offentlig debatt. Om humanisterna fördöms som “närmast religiösa”, betyder detta fortfarande att “religiös” är något man inte vill vara.

Problemet med humanisterna är inte att de inte “respekterar oliktänkande”. Problemet är att de banaliserar debatten genom att göra anspråk på förnuftsbegreppet för egen räkning, och därmed utestänger hela religionens sfär, med allt dess tankegods, all dess kamp med etiska, existentiella, politiska och metafysiska problem, ur det offentliga samtalet, att den omöjliggör kommunikation genom att dunka händerna mot öronen och ropa “nanana”.  Teknikerna för detta är mångfaldiga, men de utgår alla från en blindhet för den egna begreppsapparatens inre begränsningar.

Det faktum att begrepp som “förnuft”, “objektivitet”, “sanning” kan användas som retoriska slagträn, att alla begreppssystem är implicerade i historiska omständigheter och politiska strävanden, etc., betyder inte att vår enda möjlighet är en en nedlåtande “tolerans” mot alla dumheter människor hittar på. Gentemot en sådan inställning kan humanisten — rättmätigen — invända att förnuftet och sanningen trots allt fortfarande är på spel, och när han är den ende som vågar ta dessa ord i sin mun, kan han ostraffat klandra sina meningsmotståndare för deras “relativism” (vilket aldrig egentligen betyder annat än att meningsmotståndarna är ovilliga att köpa just hans, inte nödvändigtvis alltid så välgenomtänkta, föreställning om vad “förnuft” och “sanning” är). Mot detta måste vi framhärda i att det om just dessa begrepp, för förnuftets och sanningens skull, återstår en hel del att säga.