För ett tag sen läste jag några av Ayn Rands filosofiska skrifter. Det var ungefär vad man kunde förvänta sig: En ogenomtänkt soppa av halvargument, självmotsägelser och känsloutbrott maskerade som resonemang. Ur filosofisk synvinkel är Rand alltså i stort sett värdelös. Visserligen har hon några goda poänger, men bara när hon attackerar andra filosofer och deras ännu större förvirringar, och “även en blind höna kan hitta ett korn”, speciellt när kornet ifråga är stort som en jävla vattenmelon. När hon ska utveckla sin egen, positiva filosofi faller allt sönder.
Jag säger nu inte detta av politiska skäl. Självklart finner jag den typ av politik som Rands skrifter är ett försvar för motbjudande på alla vis, men motbjudande som de må vara är de likväl inte särskilt spännande. De utgör något slags nyliberalt allmängods som funnits sedan sjuttonhundratalet och i grund och botten givetvis syftar till att försvara borgarklassens egendomsprivilegier. Det Rand tillför — och den punkt, därmed, då hon blir intressant — är den särskilda typ av filosofiskt försvar hon framlägger för denna politik.
Randianism är ett exempel på en viss typ av simplistiskt politiskt tänkande, som innebär en kortslutning mellan abstrakta ideal och den konkreta politiska verkligheten i vilken dessa ideal (idealt sett) bör förverkligas. Istället för att betrakta världen utifrån dess egna villkor, och sträva efter att finna den punkt där idealen kan träda in i denna värld, där “ordet blir till kött” och en reell strävan efter förändring kan inledas, så försöker denna typ av tänkande finna en direkt, apriorisk ekvivalens mellan idealen och någon viss partikulär företeelse i världen. I Rands fall är denna företeelse förstås den fria, oreglerade marknaden, som i sig får inrymma hela filosofins frihetsideal. Lösningen på alla politiska problem blir därför att främja denna enskilda företeelse. När verkligheten, som den ofelbart gör, visar sig oförmögen att bära denna tunga börda, avfärdas inkonsekvenserna med ad hoc-hypoteser och bortförklaringar.
“Objektivismen”, som Rands filosofi kallas, består i idén att det finns en objektiv moralisk sanning, som är liktydig med ett “upplyst egenintresse”. Varje människa strävar efter att främja sin egen existens, och detta är som det ska vara. Så långt, inga problem. Det märkliga inställer sig när Rand vill göra språnget från denna ganska triviala idé till den laissez-faire-kapitalism hon så omhuldar. För det är givetvis så, att även om denna typ av samhällsordning gärna associeras med den egoistiska, atomära människan som ständigt sätter sig själv främst, så krävs det ingen djupare reflektion för att inse att idén om självintresse kan förenas även med andra samhällsformer. När arbetare sluter sig samman i fackföreningar för att bekämpa arbetsgivaren, eller bildar socialdemokratiska partier för att tvinga fram en omfördelning av samhällets resurser, är detta förstås också uttryck för självintresse. För att kunna ta steget måste Rand därmed göra en åtskillnad mellan självintresse och självintresse. Denna distinktion hämtar hon från Aristoteles’ idé om de tre själarna, växtsjälen, djursjälen och människosjälen. Med bistånd av ett slags aristoteliansk logik låter hon förkunna, att självintresse bara är att betrakta som genuint sådant om det riktar sig mot själva den mänskliga essensen, d.v.s människosjälen (den förnuftiga själen) i motsats till (den sensoriska) djursjälen och (den vegetativa) växtsjälen. Den egoistiska moralen förutsätter att egoismen är förenlig med “förnuftet”, det vill säga att den tjänar till bevarandet, inte bara av människoorganismen i dess enkelhet, utan av människan såsom förnuftig.
Och vad är då förnuft? Jo, här får vi plötsligt veta, utan föregående förklaring, att det är oförnuftigt att bruka våld, och eftersom all beskattning grundar sig på statens våldsmakt är beskattning i grunden oförnuftigt och därför omoraliskt, oavsett om det tjänar någons intressen eller inte.
Manövern består alltså i att först fastslå en bred, allmän princip för att karakterisera det moraliska (självintresse), för att sedan, när denna princip visar sig otillräcklig för att nå de önskade slutsatserna, göra en godtycklig distinktion mellan olika former av självintresse och smuggla in alla sina konkreta ideal i den “goda” formen. Om listen är framgångsrik, kommer det att verka som att man härlett sina ideal från enkla universella principer, men i själva verket bygger hela resonemanget på att man redan gjort en godtycklig, normativ åtskillnad mellan det “bra” och det “dåliga”, och hela ens system visar sig hänga på en skör tråd av rent tyckande.
Det finns en viss grov elegans i Rands system, men för att se den måste man blunda för det faktum att hela dess övertygande kraft vilar, inte på styrkan i dess interna resonemang utan på det rent intuitivt tilltalande i avfärandet av “våld” såsom oförnuftigt och omoraliskt, en intuition som egentligen bara kan delas av människor som lever under tryggt beskydd av en polisstat och aldrig lärt sig den hårda vägen hur förnuftigt våld ibland kan vara. Att Rand åberopar sig på Aristoteles, en aristokrat i en slavstat där krigsföring var en del av livet och röveri sågs som mer hedervärt än handel, är kanske i sammanhanget den största ironin.
Den som betraktar världen lite längre ser förstås att våld finns överallt, att livet är våldsamt till själva sin natur och att döden alltid följer det i spåret, att ingen kamp vinnes utan blodsutgjutelse, att varje seger vilar på förlorarnas benknotor och att den laissez-faire-kapitalism som objektivismen så vurmar över är våldsam om någonting är det, då den ger upphov till makter som står utanför all polisiär kontroll och för vilka ett människoliv bara är en siffra i en balansräkning. Dessa realiteter tvingas objektivismen sopa under mattan.
En lustig sak med Rand är hennes förmåga att dra till sig anhängare, som ofta är fanatiska i sin lojalitet till mästarinnans läror. Jag antar att det har något att göra med själva charmen i en filosofi som gör anspråk på att vara “objektiv”, på att göra ett alexanderhugg genom alla jobbiga filosofiska problem kring relationen mellan föreställning och vara, som pekar med hela handen och med några eleganta teser bygger upp en hel världsbild. Sådant är attraktivt eftersom det är lätt att lära sig, internalisera och därefter använda sig av. Genom att följa de enkla stigar som läromästaren (-innan) redan röjt upp, kan man bedriva vad som på ytan tycks vara solida förnuftsargument, och därmed få tillfredsställelsen att känna sig klok utan att någonsin behöva underkasta sig vedermödan att faktiskt tänka själv. System som Rands är ett slags argumentmaskiner, en typ av retoriska mallar som är enkla att kopiera och mångfaldiga och med vars hjälp man alltså kan skapa formliga arméer av debattörer, som alla vet vad som förväntas av dem. Intellektuell trygghet, mening och känsla av gemenskap följer som ett brev på posten.
Jag misstänker också att själva den skarpa (och godtyckliga) gräns mellan det “förnuftiga” och det “icke-förnuftiga”, som objektivismen grundar sig på, utgör en lockelse. Det är alltid tillfredsställande att kunna betrakta sig själv som förnuftig, att kunna känna sig som en förnuftets väktare i skinande rustning som står på toppen av befästningsverken och tittar ut över den oförnuftets öken som vilar där utanför, och i vars mörker monster skapas. Om denna gräns sedan i sig inte kräver något ifrågasättande av förnuftet, så mycket bättre, eftersom detta riskerar att underminera ens egen position och lämna en irrandes i den öken som inte är vare sig förnuftets eller oförnuftets, utan det alltid hotande tvivlets.
Bonusserie:
