De fula och förtryckta

Jag ånjuter vissa medfödda fördelar. Några av dem hör till dem man vanligtvis tänker på i politiska sammanhang: Jag är en vit man, född till högutbildade, välavlönade föräldrar. Andra är mer marginella, ur politisk synvinkel betraktat. Jag råkar till exempel vara 190 cm lång. Knappast någon skulle komma på tanken att göra en politisk sak av människors längd. Likväl förekommer i vårt samhälle ett strukturellt förtryck av korta människor. Man kan rentav plotta längd mot genomsnittlig lönenivå, och få ett stiligt linjärt samband. Så vem är de kortas Gudrun Schyman? Vem bränner pengar för de korta i Almedalen?

Vissa skillnader människor emellan är föremål för politisk analys och kamp, andra inte. På vilka grundvalar dras gränsen? De korta sällar sig till de korkade, de svaga, de fula, de fega, de blyga, de socialt inkompetenta och många andra förfördelade grupper som saknar en politisk röst. Man kunde tänka sig att dessa egenskaper, till skillnad från egenskapen att vara exempelvis en kvinna eller svart, helt enkelt är “dåliga”: De utgör ett individuellt handikapp snarare än en position i en maktstruktur som i teorin kan förändras eller utplånas genom politisk kamp. Men denna distinktion har inte hindrat de handikappade från att höja sin röst och kräva sina rättigheter, och det finns ett helt studiefält, s.k. “crip theory” (jag antar att “krymplingsteori” vore en lämplig svensk översättning), vari de strukturella formerna för förtrycket av handikappade undersöks.

Dessa överväganden tycks leda oss fram till ett märkvärdigt dilemma. Antingen drar vi en gräns någonstans, mellan de vars underordning bör bekämpas och de vars underordning bara är en olycklig konsekvens av deras naturliga konstitution — en gräns som aldrig kan bli annat än godtycklig. Eller så hänger vi oss fullt ut i en gränslös normkritik, en omvärdering av alla värden där de korta är långa, de dumma smarta och de fula vackra — vilket jag gissar, utan att egentligen veta något om ämnet, är vartåt det som kallas “queerteori” syftar.

Om vi för ögonblicket nöjer oss med det tidigare alternativets rena godtycke som skäl för att avfärda det, vadan då det senare? Det har åtminstone en viss teoretisk elegans, parat med en viss “postmodern” charm som låter sig förenas med vår senmoderna everything goes-anda. Men just därigenom blir den otjänlig som teoretisk utgångspunkt för varje partikulär kamp, låt säga den feministiska, eftersom en sådan kamp givetvis avkräver sina deltagare vissa positiva egenskaper, såsom mod, uthållighet, intelligens, karaktärsstyrka etc. En kamp kräver normer eftersom den kräver disciplin och enighet.

Som med alla dilemman är nyckeln till att upplösa detta att skärskåda dess dolda premisser. I detta fall inryms de i det lilla ordet “bör”. Vår politiska diskurs har ärvt ett visst legalistiskt tankesätt från den liberala idétraditionen, som kommer till sitt mest berömda uttryck i den amerikanska självständighetsförklaringens portalformulering:

We hold these truths to be self-evident, that all men are created equal [...]

Att alla människor de facto inte är skapade lika vittnar de korta, fula och korkade om. Den legalistiska likhetsidén duger så länge kampen äger rum på en juridisk spelplan, det vill säga, så länge vad som står på spel är likhet inför lagen. Men vi har sedan länge lämnat denna kamp för att istället adressera mer djupgående, strukturella källor till förtryck. Och då måste vi också godta att denna kamp inte kan rättfärdigas utifrån någon formell, universell normativ likhetsidé.

Detta är helt klart svårt att svälja. Sedan jag flyttade till Malmö har jag från två skilda håll blivit skälld för “biologism” — vilket då definieras som tanken att könsskillnader har en biologisk grund. Jag har i tidigare inlägg argumenterat för att en epistemologisk förvirring ligger till grund för aversionen mot biologiska förklaringar: Det är helt enkelt inte möjligt eller meningsfullt att skilja det biologiska från det sociala, annat än rent metodologiskt. Men det är inte svårt att inse att den traumatiska kärnan i denna aversion består i antagandet att “biologisk” betyder detsamma som “naturgiven”, och misstanken att om könsskillnader är naturgivna så kan den feministiska kampen inte rättfärdigas, lika lite som en hypotetisk kamp mot det strukturella förtrycket av (den naturgivna) fulheten skulle kunna rättfärdigas.

På detta vill jag, som avslutning, svara med en retorisk fråga, utan att på något sätt vilja förneka ämnets outtömliga komplexitet: Inför vilken högre tribunal är det vi förväntas rättfärdiga våra kamper?