Inga gudar vandrar här

Inga gudar vandrar här
så som de förr sågs vandra.
Inga gudar vandrar här.
De har gett plats åt andra.
Jorden där hon ligger, svullen, rund
tager solens strålar i sin mun.
Havet fyller i sandens enkät,
slipar sagda gudars gravvård slät.
Jag står vid den med böjda knän
och solen i min panna,
och läser griftens grymma ord:
”Vi har gett plats åt andra”.

Nature/nurture, igen

Varför är det viktigt ifall könsskillnader beror på biologi eller kultur?

Är det för att något kulturellt kan förändras, men något biologiskt är hugget i naturens urberg och därför något vi tvingas leva med. Knappast. ”Biologiskt” betyder ”genetiskt”, och idag utgör inte längre våra gener något mysterium. Tvärtom: Det finns större skäl till optimism inför vår förmåga att förändra våra gener än vår kultur. Det finns inga skäl att anta att något kulturellt skulle vara mindre hugget i sten än något biologiskt. Allt beror förstås på hur man uppfattar ”kultur”, men åtminstone ur ett marxistiskt perspektiv är kulturen bara en avspegling av de gängse produktionsmedlen, vilka som bekant utvecklas under inflytande av en kombination av marknadens och naturens egna lagar, vilka bäggedera idag tycks ganska fjärran från att vara föremål för att styras politiskt. Marxismen behöver förstås inte nödvändigtvis ha rätt i detta — men min poäng är bara att ”kulturellt” inte nödvändigtvis betyder ”lättmanipulerat”.

Faktum är att oavsett om könsskillnader uppfattas som bestämda av biologiska eller kulturella faktorer, så uppfattas de som bestämda. Med andra ord, de uppfattas som något som kan reduceras till något annat — gener eller kultur — och därmed som något som har en konkret existens i detta något annat. Skillander mellan kvinnor och män är i själva verket skillnader i något underliggande medium eller substans, och detta är ett datum vi måste förhålla oss till.

Vi kan fråga: varför är skillnader överhuvudtaget ett problem? I vanliga fall har vi inga problem med skillnader — vi skulle nog rentav tycka det var lite tråkigt om alla människor var likadana. Faktum är att diskussionen om könsskillnader är ett villospår, för vårt problem är inte skillnaderna mellan könen som sådan, skillnaden mellan hur en man i gemen och en kvinna i gemen beter sig. Problemet är kvinnans underordning. Problemet handlar om makt. Problemet är politiskt.

Könsskillnader framträder som ett sekundärt problem inom ramen för detta överordnade problem när de används för att rättfärdiga könsmaktsordningen. Men i denna kapacitet kvittar det ifall skillnaderna är biologiska eller kulturella. Ja, det kvittar faktiskt ifall skillnaderna är verkliga eller bara ihopfantiserade av de som bestämmer och vill fortsätta bestämma. Problemet är inte de faktiska skillnaderna (oavsett deras orsak); problemet är de omtalade skillnaderna. Problemet är hur mannen och kvinnan ”konstrueras” som skilda i kulturen, i den politiska debatten, i vardagslivet — kort sagt, för att använda ett buzzword, i den härskande diskursen.

Kommunikationssvårigheter mellan företrädare för ”nature”-linjen, å ena sidan, och ”nurture”-linjen, å den andra, uppstår först och främst när man misslyckas med att göra denna åtskillnad. Det är inte ett problem, per se, om tjejer gillar rosa och dockor, killar blått och bilar. Rosa och dockor rättfärdigar inte, i sig själva, politisk underordning och förtryck. Det är när rosa och dockor förenas, i den härskande diskursen, med en naturgiven politisk underordning, som problemet uppstår. Och denna diskurs är givetvis socialt konstruerad, givetvis en del av ”kulturen” snarare än ”naturen”. Oavsett om våra könsskillnader i sig själva är biologiska eller kulturella, står lösningen på det verkliga problemet, det vill säga bilden av könsskillnaderna som upprättar och rättfärdigar kvinnans politiska underordning, att finna i kulturen.

Jag ser därför ingen oförenlighet mellan det faktum att jag är övertygad om att vissa faktiska, statistiskt fastställbara skillnader mellan könen står att finna i vår biologi, och det faktum att jag är feminist. En skillnad mellan två människor eller två grupper av människor kan aldrig rättfärdiga förtryck. Vår uppgift är inte att förändra män eller förändra kvinnor — vår uppgift är att förändra den politiska ordning som möjliggör de tidigares förtryck av de senare, på vilka grunder detta förtryck än kan vila.

Vad är alternativet?

Jag talar mycket om hur dålig den globala kapitalismen är, men jag erbjuder sällan några konkreta alternativ. Detta är fullständigt avsiktligt. I sanningens namn undviker jag att tänka på alternativet, för det tenderar att göra mig desillusionerad. Visioner för icke-kapitalistiska samhällssystem blir mycket enkelt utopiska, som vi alla vet. Likväl har jag förstås några drömmar, och jag tänkte försöka skissa dem nu, fullt medveten om att de kanske ligger utanför det möjligas ram.

1. Världsregering: Jag tror att det enda sättet att garantera frihet från förtryck, rättvisa, jämlikhet och fred är om alla människor styrdes av en enda global, socialistisk, demokratisk världsrepublik. Redan här blir det utopiskt, förstås. Hur skulle en regim som omfattar hela världen med alla dess snart sju miljarder invånare någonsin kunna vara demokratisk? Omöjligt! Likväl kommer människor aldrig att kunna vara fria så länge suveräna nationalstater gör anspråk på dem för att utkämpa sina konflikter och krig mot varandra. Likväl kommer jordens resurser aldrig kunna användas på ett förnuftigt sätt så länge jordens stater befinner sig i kapplöpning mot varandra för att så snabbt som möjligt utvinna dem och rusta sig mot sina grannar och fiender. Likväl kommer global rättvisa aldrig att komma till stånd så länge regimer bara ser till sina egna medborgares intressen.

2. Kollektivt ägande av naturresurser: Det största bedrägeriet i världshistorien, konstaterade Rousseau, var när någon i tidernas begynnelse satte ned en pinne i jorden och sade ”det här är mitt”. Betydligt viktigare än allt annat kollektivt ägande, är det kollektiva ägandet av de resurser som naturen försett oss med, som ligger där för oss att ta tillvara på och som av den anledningen ingen människa kan göra anspråk på för egen del. Kollektivt ägande skulle exempelvis innebära, att den som vill utnyttja naturresurserna måste ha folkets tillåtelse, och att intäkterna från detta utnyttjande måste komma dem till del, som bor i det område där resurserna står att finna. Några av de största tragedierna i vår moderna värld har till orsak det hänsynslösa bemäktigandet av naturresurser utan hänsyn till de som lever där naturresurserna finns. Givetvis anstår det också den globala regimen att se till att resurserna utnyttjas på ett hållbart sätt; att inget mer utvinns än vad jorden förmår återskapa.

3. Småskaliga ekonomier: Det finns försonande drag i det borgerliga samhället, såsom dess förmåga att civilisera människor, att skapa band och förebygga konflikter, och att genom entreprenörsskap ge mening åt människors liv. Ett sätt att bevara dessa goda effekter utan att därmed skapa den typ av plutokratier vi idag lever i vore kanske, att hålla det fria företagandet på en liten skala och tillåta små marknader, kanske med lokala banker och lokala valutor.

4. Kooperativ: Ingen enskild människa eller liten grupp av människor kan tillåtas enväldigt kontrollera ett företag över en viss storlek. Alla större företag, föreställer jag mig, skulle styras som arbetarkooperativ. Dylika existerar i verkligheten och har visat sig fungera, åtminstone under provisoriska omständigheter. Huruvida modellen skulle kunna förallmänligas kan jag förstås inte sia om.

5. Fria universitet. Detta är väl nästan det viktigaste. En vanlig invändning mot socialism är att det inte uppmuntrar till innovation. Det är väl möjligen sant — eventuellt kan man invända att innovation inte har något egenvärde. Men givet att vi alltid kommer att ställas inför nya problem som tarvar en vetenskaplig lösning, är det viktigt att det alternativa samhället har stora universitet där forskning kan bedrivas i en anda av den största akademiska frihet. Innovatörens thymos skulle tillfredsställas genom den prestige en stor tänkare åtnjuter från sina likar och från samhället i stort, men frukterna av hans arbete skulle komma hela samhället till del. Naturligtvis skulle dessa universitet inte vara några idéfabriker av den typ moderna universitet i allt högre utsträckning håller på att bli — strävan efter sanning, snarare än vinstintresse, skulle vara deras drivande motor, och ingen vetenskapsgren skulle hållas för mindre värd än någon annan blott till följd av dess lägre ekonomiska potential.

Nåt sånt, alltså. Jag har ingen aning om ifall ett sådant samhälle skulle fungera, jag vet inte ens var jag ska börja för att ta reda på det. Men jag vet att man måste våga ha visioner, för det vi har nu är inte acceptabelt.