Mot ett nytt paradigm för rollspelsdesign. 3: Spelvärlden

(Föregående del)

Jag vill nu diskutera spelvärlden. Låt mig börja med att fästa er uppmärksamhet på att ordet ”spelvärld” kan syfta på flera olika saker, som uppstår när man spelar ett rollspel. En spelvärld kan vara, bland annat:

1. En fiktiv värld, som beskrivs av en rollspelsbok.
2. En fiktiv värld, som beskrivs av spelarna under spelets gång, eventuellt under inflytande av en rollspelsbok.
3. En text i en rollspelsbok.

Om vi verkligen ska få någon fason på spelvärlden och dess roll i rollspelsmediet, måste vi hålla i sär de här tre olika innebörderna av ordet ”spelvärld” i vår kommande diskussion. Jag tänker kalla dem spelvärld 1, spelvärld 2 och spelvärld 3.

Vi konstaterade i första delen av denna artikelserie, att Leken är öppen, med vilket vi menade att Leken inte började vid något bestämt tillfälle och upphörde vid något annat, isolerat från alla föregående och efterkommande instanser av Lek, utan att alla Lekar hänger samman. Detta satte vi i relation till det specialfall av Lek, som rollspel utgör, på så vis att vi konstaterade att även rollspelsmakaren deltar i Leken, och att den text som hans rollspel består i är hans bidrag till Leken. Om vi ska vara trogna denna idé, måste en följd bli att rollspelsboken ska lyda under samma principer som rollspelandet i övrigt. Vilka principer är då detta? Vi kan lista några, som intuitivt ger sig tillkänna.

• Rollspelet är dynamiskt, det vill säga föränderligt. Det är förstås svårt att göra en spelbok som är dynamisk — en spelbok är en text och den kommer inte att förändras när den väl är publicerad. Vi har emellertid inte krävt att spelboken ska vara som rollspelandet, bara att den ska lyda samma principer som rollspelandet. I detta fall kan vi formulera det så, att rollspelsboken ska lyda föränderlighetens princip. Rollspelsboken ska, annorlunda uttryckt, möjliggöra eller uppmana till förändring. Den särskilda sorts förändring som tillhör rollspelet är det fiktiva skeendet eller berättelsen.
• Rollspelet är kombinatoriskt, det vill säga, det består av ett (oändligt) antal diskreta enheter som kombineras på olika sätt. Detta var vad vi ägnade större delen av artikel 1 åt att komma fram till. De diskreta enheterna i fråga är vad vi kallat det mänskliga förståndets kategorier, och till dem hör bland annat schabloner och troper. Rollspelsboken måste därför möjliggöra kombinatorik, genom att presentera sitt innehåll — i största möjliga utsträckning — som en uppsättning diskreta enheter.
• Rollspelet är, som vi redan konstaterat, öppet. Det tar beredvilligt in influenser från andra håll. Rollspelsboken får inte motverka denna öppenhet genom en artificiellt pålagd slutenhet, utan måste tvärtom själv vara öppen mot andra delar av Leken.

Låt oss diskutera dessa tre punkter i större detalj, hela tiden med ögat fäst på spelvärlden.

Föränderlighet

Leken är till sitt själva väsen föränderlig. Vi har definierat Leken som ”ett utforskande av det blott möjligas domän”, och i själva detta ord, ”utforskande”, ligger en tanke om rörlighet, om ständig förändring. Leken måste ständigt gå från en punkt i det blott möjliga till en annan.

Rollspelsmakaren deltar i Leken. Hans verk får med andra ord inte bli slutpunkten på Lekens rörelse — det måste vara ett led i sagda rörelse, ett led som pekar framåt mot nästa led. Rollspelsboken kan, som vi redan konstaterat, inte i sig vara rörlig (möjligheterna till detta — t.ex. spelvärldar som kontinuerligt utvecklas genom Internetmaterial, wikis etc. — är förvisso väldigt intressanta, men för närvarande ska vi bortse från dessa möjligheter och fokusera på den traditionella spelboken). Den kan dock vara sådan att den sätter i rörelse.

Vad kan detta innebära för spelvärldens vidkommande? Vissa spelvärldar saknar eget liv; de är bara döda skådeplatser för de berättelser som äger rum i dem och som det är upp till spelarna att skapa. Spelvärlden erbjuder måhända en uppsättning förutsättningar för dessa berättelser, men de skapar inte själva några berättelser — de är bara vidsträckta dockhus där allting redan är arrangerat, men där det är upp till spelaren att sätta dockorna i rörelse. Sådana spelvärldar ska vi inte skapa. Tvärtom ska vi skapa spelvärldar vars varje beståndsdel antyder hur just denna beståndsdel kan föra Leken vidare. Givet t.ex. en fantasyvärld, skall en stad aldrig beskrivas som en statisk plats, utan alltid som ett pågående skeende, ett medel för att uppnå ett mål (för rollpersonerna), ett mål i sig, etc. Beskrivningen av Staden bör aldrig lämna läsaren i ovisshet om hur denna stad kan användas i spelet.

Spelbokens text (variant 3 av vår inledande lista över möjliga betydelser av ordet ”spelvärld”) beskriver en viss kombination av ”det mänskliga förståndets kategorier”. Föränderlighet innebär möjligheten att från denna kombination alstra nya kombinationer. Detta alstrande sker dock aldrig helt slumpmässigt utan alltid i enlighet med några principer eller regler. Vi kommer att komma in mycket på denna punkt längre fram i artikelserien — detta med principerna och reglerna för spelets föränderlighet — och därför ska vi inte uppehålla oss längre än nödvändigt vid denna punkt just nu.

Kombinatorik

Leken innebär ett kombinatoriskt spel med diskreta beståndsdelar, och därför måste spelboken i sig ha en diskret struktur. Den måste i första hand erbjuda läsaren beståndsdelar (byggstenar, legoklossar).

Detta betyder inte att spelvärlden, i bemärkelse 1 ovan, inte kan utgöra ett sammanhängande helt. Vårt nya paradigm tillåter inte bara spelvärldar som är rena kataloger av olika företeelser, likt en monstermanual till D&D med monster från Aboleth till Zombie. Alla spelvärldar, även de som tycks utgöra intrikat sammanvävda organiska helheter, utgör redan kombinationer av diskreta beståndsdelar. Vår uppgift som spelmakare är i första hand att tydliggöra denna redan befintliga diskreta struktur. Här blir skillnaden mellan spelvärlden i bemärkelse 1 och bemärkelse 3 ovan av högsta vikt. När det kommer till den kombinatoriska aspekten av Leken, är vår uppgift som spelmakare i första hand att blottlägga, i vår text (spelvärld 3), den diskreta struktur som ”redan” finns i vår fiktiva skapelse (spelvärld 1). Jag sätter ”redan” inom citationstecken här för att markera att det inte nödvändigtvis handlar om någon tidsföljd — spelvärlden behöver inte ”tänkas ut” innan den skrivs ned — utan en helt och hållet logisk följd — fiktiva skapelser är nödvändigtvis kombinatoriska, men bara tillfälligtvis nedskrivna i en rollspelsbok.

Spelmakarens uppgift är alltså att tillhandahålla spelvärldens viktigaste kategorier. Vilka är då de ”viktigaste”? Det är inte de vanligaste — för även om småsten är mycket vanligt i spelvärlden, är de inte förtjänta av beskrivning i en spelbok. Inte heller är de mest schablonartade de viktigaste. Om spelvärlden t.ex. innehåller alver (en väldigt typisk schablon i fantasyvärldar) förtjänar detta kanske ett omnämnande, men definitivt ingen utförlig beskrivning — alla vet redan vad en alv är, och behöver inte ägna tid åt att lära sig det än en gång. De viktigaste kategorierna är istället de som är mest användbara, där ”användbarhet” är en funktion, dels av hur mycket spelarna kan tänkas vilja använda dem, dels hur svårt det vore för dem att göra detta på egen hand. Vi ser genast att dessa två principer delvis står i motsättning till varandra. Alver kan t.ex. tänkas komma att användas väldigt ofta i ett fantasyspel, men spelarna behöver som sagt ingen information om dem eftersom de redan vet hur alver fungerar. Å andra sidan kanske spelmakaren har kommit på en väldigt apart religiös kult och ägnat oräkneliga timmar åt att utveckla dess intrikata sedvänjor — det vore i sanning svårt för spelarna att komma på en sådan idé, men det är också osannolikt att de kommer att använda den särskilt mycket och den hör därför inte hemma i spelboken.

När vi så konstaterat vilka kategorier spelmakaren ska tillhandahålla, bör vi nu behandla hur dessa kategorier skall framställas. Här kan vi återknyta till avsnittet om föränderlighet ovan: varje kategori bör beskrivas så, att den inkorporerar principerna för sin egen rörlighet. Kategorierna skall ju kombineras med andra kategorier, och bör alltså redan i sina beskrivningar innehålla ”hänvisningar” till denna möjlighet till kombination, liksom legobiten har pluppar och hål som gör det möjligt att kombinera den med andra legobitar. Varje diskret kategori bör alltså redan vara utformad så, att den vid spelets början kan ta sin plats i det kombinatoriska spelet. Återigen tänker jag skjuta diskussionen av reglerna och principerna för detta spel på ett senare inlägg.

Öppenhet

Vår tredje princip är öppenhet. Spelvärlden får inte vara sluten, på så vis att inget nytt kan tillkomma och inget gammalt kan försvinna. Öppenhet betyder två saker: dels, att spelvärlden utgör ett led den dynamiska Leken — detta har vi redan behandlat ovan under rubriken ”föränderlighet” — dels, att spelvärlden såsom kombination av kategorier tillåter att dess kategorier samspelar med andra kategorier, som inte finns beskrivna i spelboken utan som spelarna hämtar från den outsinliga källa som vi kallat ”det mänskliga förståndet”. Det hör till Lekens själva natur att den rör sig i ett oändligt rum — det blott möjligas domän. Varje försök att inskränka denna oändlighet är att motarbeta rollspelsmediets inneboende potential, och tycks mig både kontraproduktivt och förmätet.

Översatt i konkret speldesign betyder detta, att regelboken bör försöka undvika att säga ”nej”, försöka undvika att försvåra samspelet mellan de i boken beskrivna kategorierna och de övriga tänkbara kategorier, som spelarna kommer att föra med sig till spelbordet. I någon mån är detta förstås oundvikligt, men det är viktigt att inte göra det på pin kiv. Som vi sa tidigare, är spelmakarens främsta dygd ödmjukhet. En viktig aspekt av denna ödmjukhet är att lita på spelaren, lita på hennes förmåga att ta tillvara på de av spelet erbjudna kategorierna och göra något eget av dem. Spelmakaren har bara makten över spelvärld 1 och spelvärld 3 — Ansvaret för spelvärld 2, däremot, bör hon lämna i spelarnas händer.