Jag läser i Fronesis nr. 24 ett utdrag ur Kapitalismens nya anda av Luc Boltanski och Eve Chiapello. Däri räknar författarna upp fyra sorters kritik som traditionellt har riktats mot kapitalismen, fyra ”källor till indignation”:
(a) Kapitalismen som källa till avförtrollning och inautenticitet hos föremål, personer, känslor och överhuvudtaget de livsformer som är förenliga med den;
(b) kapitalismen som källa till förtryck i det att den står i konflikt med människans frihet, självbestämmande och kreativitet. Den inordnar människan under å ena sidan marknadens dominans, en opersonlig kraft som bestämmer pris och gör vissa människor och produkter attraktiva medan den förkastar andra, å andra sidan under olika former av lönearbetsförhållanden (företagsdisciplin, nära övervakning av chefer, regler och förordningar);
(c) kapitalismen som källa till elände hos arbetare och ojämlikhet i en tidigare okänd omfattning;
(d) kapitalismen som källa till opportunism och egoism som, genom att enbart främja privata intressen, förstör samhällsbanden och solidariteten, framför allt den minimala solidariteten mellan rika och fattiga.
Till dessa fyra, som vi säkert alla känner igen, kan vi sen ett antal decennier tillbaka räkna en femte: Kapitalismen som orsak till utarmningen, förintelsen eller omvälvningen av de naturliga makrosystem — ekosystem, klimatsystem etc. — som föregick människan och är förutsättningen för hennes tillvaro på jorden.
Denna femte källa till indignation — en källa, mer specifikt, till grön indignation — skiljer sig på flera avgörande punkter från de fyra klassiska.
Till att börja med är den, i någon bemärkelse, den mest pragmatiska av de fem. Alla de fyra klassiska bygger mer eller mindre implicit på någon värdegrund, som går att ifrågasätta. Så måste man, för att kunna bli indignerad av kapitalismen i dess egenskap av källa till ojämlikhet och elände hos arbetare, vara av åsikten att denna ojämlikhet och detta elände är ett allt för dyrt pris för att betala för den ökade flexibilitet och produktivitet som utan tvekan är en av kapitalismens frukter. Denna åsikt delas inte av alla. Vad gäller kapitalismens konsekvenser för jorden som sådan, å andra sidan, är den enda värdegrund som krävs ett slags minimalt värderande av ens egen existens som biologisk varelse på jorden. Och detta är, får man förmoda, en värdegrund som delas av de flesta människor. Att alla människor trots detta inte bekänner sig till det gröna lägret, förmodar jag att man får förklara med självbedrägeri, kortsynthet eller ren och skär dumhet.
Denna dumhet tar sig sin mest arketypiska form i en välkänd ideologisk figur: idén om den obegränsade naturen, om den naturliga världen som ett bottenlöst skafferi, ett ymnighetshorn av naturresurser ur vilken kapitalisten i all framtid kommer att kunna ösa. Matematiken är här väldigt enkel. Kapitalismen är ett system som, till sin uppbyggnad, förutsätter en ständig kapitalackumulation genom att vinster investeras i ständigt nya marknader. Ekonomisk nedgång, av det slag vi för närvarande bevittnar, är inte möjlig att i längden ackomodera inom ramen för den kapitalistiska ekonomin: resultatet skulle då bli omfattande social misär. Emellertid måste det mervärde som kapitalismen ständigt behöver generera tas någonstans ifrån, och detta ”någonstans ifrån” är ingenting mindre än naturen själv, med dess rika naturtillgångar och, framför allt, dess energikällor — däribland olja och kol — vars lågentropiska energi kan kanaliseras genom det industriella systemet för att skapa en högt strukturerad samhällsvärld. I den mån dessa naturtillgångar är begränsade kommer alltså kapitalismens förmåga till tillväxt också att vara begränsad. Alltså måste man, för att vidmakthålla myten om den gränslösa tillväxten, föreställa sig att naturens tillgångar är obegränsade.
Att naturens tillgångar inte är obegränsade, det behöver man inte vara någon vetenskapsman för att inse. Det räcker med något visst grundläggande mått av insikt i hur den naturliga världen fungerar. För att kunna skriva under på idén om den gränslösa naturen måste man alltså, i någon mån, bortse från den fysikaliska verkligheten. Därmed blir denna ideologi en form av idealism, det vill säga en i allt väsentligt metafysisk övertygelse enligt vilken den naturliga världen är underordnad den mänskliga medvetandesfären och följer dess lagar. Därmed står den i kontrast till materialism, det vill säga, övertygelsen att den mänskliga världen är underordnad den naturliga.
Låt oss nu ta en titt på en annan sak som skiljer vår femte källa till indignation från de fyra klassiska. I samtliga de fyra första fallen anses kapitalismens brist bestå i något inre tillkortakommande. Kapitalismen ger av sig själv, till följd av sin egen inre logik, upphov till avförtrollning, förtryck, ojämlikhet och egoism. I vårt femte fall, å andra sidan, stöter kapitalismen på ett helt och hållet yttre hinder. Det är visserligen sant att den måttlösa exploateringen av den befintliga naturen ligger i kapitalismens eget, inre väsen. Men vad denna kapitalism däremot inte har på sitt samvete är den befintliga naturens egen begränsade karaktär. Kapitalismen är inte orsaken till att naturens tillgångar är begränsade. Kapitalismen är inte orsaken till att den mest lättillgängliga energikällan — fossila bränslen som olja och kol — samtidigt är så funtad, att den vid förbränning släpper ut växthusgaser som leder till omfattande förändringar av klimatsystemet. Kapitalismen hade kunnat existera precis lika väl — mer väl, rentav — i ett tänkt universum där tillgången på energi och resurser var obegränsad. Nu är förvisso ett sådant universum, ur ett rent vetenskapligt perspektiv, otänkbart. Men vi ägnar oss inte för närvarande åt vetenskap, utan åt filosofi, och här måste det erkännas att vår insikt i naturens begränsade karaktär är följden av att vi hyser en viss metafysik — närmare bestämt, en materialistisk metafysik. Återigen — detta är alltså min poäng — visar sig vår femte källa till indignation hämta sin särart från det faktum att den förutsätter en materialistisk metafysik. Om man bortser från denna metafysik, om man förnekar naturvetenskapens förmåga att uttala sig sanningsenligt om världen, är det även möjligt att avfärda den ekologiska kritiken mot kapitalismen. Men så länge man hyser en materialistisk metafysik kan man inte avfärda denna kritik med mindre än att man är antingen oärlig, korkad eller lurar sig själv.
Den främste av kapitalismens många kritiker, Karl Marx, var också de inre tillkortakommandenas store virtuos. För honom var kapitalismens slutliga undergång en oundviklig följd av dess objektiva, inre dynamik. Diskrepansen mellan produktionsmedlens faktiska organisation och deras optimalt möjliga sådana skulle få de förtryckta massorna att resa sig i en revolution, som skulle bana väg för det kommunistiska samhället. Det är i sitt fokus på inre orsaker, interna motsättningar och en historiens ändamålsenlighet som Marx är allra mest lik sin store läromästare, Hegel. Till skillnad från den senare brukar Marx emellertid beskrivas som en ”materialist”, eftersom det för honom var förändringen av ekonomiska förhållanden och produktionsmedel som var drivkraften bakom den objektivt nödvändiga historiska utvecklingen, medan ”idealisten” Hegel fann denna drivkraft i det mänskliga medvetandet och dess skiftande former. Det är emellertid min måhända något ointuitiva tes i denna text att, i ett visst hänseende, Marx också var en ”idealist”. Hur kan detta komma sig?
Jag har hittills i denna text använt orden ”idealism” och ”materialism” i en ganska lös bemärkelse. Det är nu dags att ge dem lite mer innehåll. Med materialism förstår jag, som sagt, uppfattningen att den mänskliga världen, med alla dess idéer, institutioner, sedvänjor, folkslag etc, i allt väsentligt är underordnad den naturliga världen. Med ”naturlig” förstår jag, mer specifikt, världen såsom den (åtminstone approximativt) beskrivs av den moderna naturvetenskapen, och med ”underordning” förstår jag det enkla förhållande, att den naturliga världen skulle kunna fortfara utan den mänskliga, men inte vice versa. Med idealism förstår jag, i sin tur, varje uppfattning som gör gällande att någon mänsklig eller andlig formation — om det så är det isolerade medvetandet, samhället, kulturen, historien, ekonomin… — är primär och kan tas som utgångspunkt i ett metafysiskt projekt. Därmed är min förståelse av begreppet idealism förhållandevis bred. Men inte i oävan så. Vad alla de former som omfattas av mitt idealismbegrepp har gemensamt är nämligen deras motvilja mot att betrakta människan såsom underordnad och avhängig naturen.
Marxismen är en typ av idealism i följande bemärkelse: den skildrar världen som ekonomisk. Denna ekonomi må syfta på människans materiella levnadsförhållanden, men dessa förstås ständigt i termer av mänsklig aktivitet och mänsklig teknologi: slavsamhället ersätts av feodalismen, som ersätts av merkantilismen, som ersätts av kapitalismen, som i sin tur är dömd att ersättas av kommunismen. De biologiska och fysikaliska förutsättningarna för att dylika ekonomiska system ska kunna existera utsätts inte för analys — människans förmåga till arbete, och till att skapa värden genom detta arbete, tas för givet som ett axiom. Därmed blir också den marxistiska historien en historia om de ekonomiska systemens inre processer, en dialektisk historia om motsättningar och deras upphävningar.
Det som utmärker sig i en radikalt materialistisk kritik av kapitalismen, till skillnad från traditionell marxism, är den totala bristen på teleologi. Marxismen fick i arv från hegelianismen en stark tro på historiens ändamålsenlighet. Det fanns en objektiv riktning i historien, som orsakades av ekonomiska lagar — det var spelet hos dessa lagar, deras dialektik, som i slutändan skulle leda till att det kapitalistiska systemet upphävde sig självt till följd av sina inre motsättningar, och gav vika för det kommunistiska samhället. Den slutgiltiga stötesten som möter kapitalismen i form av naturens begränsningar är däremot helt och hållet kontingent i förhållande till dess inre verkningar. Detta hänger ihop med dessa begränsningars externa natur, som vi diskuterade ovan. Något som är externt i förhållande till en viss process, kan aldrig leda till ett nödvändigt resultat av denna process — de externa förhållandena hade ju kunnat se annorlunda ut. Den radikala materialism, som är en nödvändig förutsättning för att vi ska kunna genomdriva en ekologiskt grundad kritik av kapitalismen, berövar oss alltså samtidigt den ändamålsenlighet som var så trösterik för marxisterna. Att ställas inför materialismen är att ställas inför tillvarons fullständiga kontingens; inför insikten om att det inte finns något syfte, ingen högre mening i det du ägnar dig åt — eller, om man så vill, att du måste skapa denna mening själv. Detta har på sätt och vis alltid varit den metafysiska materialismens egen stora stötesten: den tycks beröva tillvaron en viss dimension av mening, av — om man så vill — förtrollning, och torrt konstatera: ”allting är bara atomer, som rör sig och växelverkar enligt fysikaliska lagar”.
Detta tycks alltså vara miljörörelsens paradox: dess grundläggande förutsättning är en radikal materialism, som dock i sig hotar att beröva tillvaron den ändamålsenlighet som gör kampen värd att utkämpa. Inte undra på att religionen utövar en stark lockelse på miljöaktivister. I fjol höstas anordnade ärkebiskopen en internationell klimatkonferens, ”Interfaith Climate Summit”, som bjöd in föreläsare och representanter för alla världens religioner i ett försök att åstadkomma ett pan-religiöst samarbete i miljöfrågan. Många av konferensens deltagare påpekade att religiös tro kan vara en kraftfull katalysator för att få människor att ägna sin energi åt att kämpa för klimatet. Många religioner, menade man, betonar människans roll som förvaltare av den naturliga världen, och tron på att en välvillig kraft vakar över människan kan av naturliga skäl ge upphov till den optimism som krävs för att man ska orka engagera sig.
Men religionen är ett tveeggat svärd. För stämmer det inte att många har spårat människans exploatering av naturen till just den kristna idén att Gud givit människan jorden i förläning? Och stämmer det inte att den känsla av ändamålsenlighet som kan driva folk att engagera sig lätt kan glida över i en milleniarism som kan göra dem apatiska? — ett inte ovanligt argument bland kristna fundamentalister i Amerika lär vara, att eftersom domedagen är nära förestående finns det ingen anledning att oroa sig för klimatet. Faktum är att religionen i sig är en typ av idealism, eftersom den underordnar den naturliga världen en övernaturlig, andlig sådan. Därmed medför den också alltid risken att hotets verklighet överskuggas av ideologiska mystifikationer.
Varken marxismen eller religionen är väl rustad att ta ett hot, som till sin karaktär är kontingent, externt, ändamålslöst och godtyckligt, på allvar. Det finns helt enkelt inget utrymme för det kontingenta i en metafysik, som leds av den inre nödvändighetens idé. Det enda sättet att göra reda för klimathotet är att anamma en radikal materialism, som har kraften och modet att beskriva det mänskliga som en högst tillfällig konstellation i ett universum, vars krafter det aldrig kommer att kunna tämja.
Publicerat av Karl Bergman 
