Republik igår!

Angående det stundande prinsessbrölloppet har jag bara följande att säga:

Inte bara borde vi införa republik. Vi borde införa den med retroaktiv verkan ända från 1809, året för enväldets avskaffande och den konstitutionella monarkins införande. Alla hänsyftningar till kungar som regerat senare än detta år skulle då strykas ur historieböckerna och ur alla offentliga dokument, och vi skulle alla låtsas som om de aldrig existerat, 1984-style. Folk som talar om dem skulle betraktas som dårar, och sändas till mentalsjukhus för ”korrektion”. Hela samhällsapparaten skulle mobiliseras för att begrava denna skamfläck på Sveriges heder djupt, djupt under berg av tystnad och förnekelse.

Varför selektiv abort är ett problem, och varför det är olösligt

I dagarna har det varit snack om norska kvinnor som åker till Sverige och aborterar foster av ”fel kön”. Socialminister Göran Hägglund (det är kristdemokraten, ja) har uttalat sig och menat, att om svensk lagstiftning tillåter denna typ av ”selektiv abort” måste man se över den — även om de norska kvinnorna, av DN-artikeln att döma, tycks vara mytologiska, och problemet enbart hypotetiskt.

Frågan om selektiv abort är svår, och de försvåras av att de är hoptrasslade med två andra frågor. Dels frågan om aborträtten, om kvinnans makt över sin kropp och om möjligheten av att reaktionära krafter skulle kunna hänvisa till såna här saker för att inskränka densamma. Dels frågan om invandring — det tenderar att vara implicit i såna här diskussioner att de som skulle vilja abortera ett flickfoster måste komma från andra kulturer, där flickor värderas lägre än pojkar etc. — och att motsätta sig möjligheten för en kvinna att abortera selektivt på grundval av kön har alltså en obehaglig bismak av främlingsfientlighet.

Så, kan man fråga sig, varför är det en svår fråga? Kan inte kvinnor få göra som de vill, utan att moralistiska krafter från ovan ska lägga sig i? Är inte själva idén med fri abort, för att parafrasera en annan bloggare, att den är just fri? Det är min bestämda åsikt att ja, det är en svår fråga. Det är rentav en av de absolut svåraste frågorna. Inte för sig själv, märk väl, förstådd i sin enskildhet — men den utgör toppen på ett mycket större och mer illavarslande isberg. Det är också ett problem som, principiellt sett och i det långa loppet, är olösligt.

Idag finns de tekniska möjligheterna att utföra genetisk fosterdiagnostik: att ta ett prov av fostrets DNA, sekvensera det och erhålla information om dess genetiska variationer och avvikelser i förhållande till populationsnormen. Möjligheten finns också att, med hjälp av retrovirus, gå in och ändra ett fosters DNA: faktiskt lägga in ny kod i dess genom. Den senare tekniken är idag förbjuden i Sverige och i resten av världen, men tekniskt finns det ingenting som förhindrar en sån operation. Man behöver inte ha läst många Science fiction-romaner för att kunna föreställa sig varthän detta skulle kunna komma att leda, i takt med att kunskapen om vårt genoms funktion ökar och våra retrovirala tekniker förfinas. Men jag ska ändå ge er facit: det skulle ge oss möjligheten att fullständigt designa en människa efter eget tycke och smak.

Detta är en tanke som många — mig själv inkluderat — intuitivt och reflexmässigt finner ganska motbjudande. Vad det tycks innebära är ju, nämligen, att människan upphör att vara, i någon mening, given — ”naturlig”, om man så vill — och blir ett föremål för teknologisk manipulation, blir artificiell. Detta tycks vara ett allvarligt hot mot människans värdighet som människa. För Sir Francis Bacon, av många ansedd — hur rättmätigt vet jag inte — som den vetenskapliga revolutionens fader, var den moderna naturvetenskapen och den teknologi till vilken den gav upphov ett verktyg för människan att bemäktiga sig och betvinga den jord som Gud givit henne i förläning. Detta är också precis vad vi ägnat oss åt i drygt fyrahundra år, sedan vi för första gången började fundera systematiskt på hur universum var uppbyggt. Idag finns det få delar av jordens biosfär som inte på något sätt ingår i den mänskliga civilisationens metabolism — antingen som födokälla, eller som mottagare av dess avföring. Men Bacons vision grundade sig ändå på en skarp dualism: mellan den betvingande människan och den betvingade naturen. För Bacon var människan naturens herre, och hennes härskarvärdighet var obestridd. Vad händer med henne, och med denna värdighet, när hon gör sig själv till föremål för sin egen betvingande teknologi?

För oss med hjärtat till vänster är det smärtsamt uppenbart vem som kommer att göra vad mot vem — vem som kommer att betvinga, och vem som kommer att bli betvingad. Men denna sociopolitiska aspekt på problemet är inte den enda, för även de rika och mäktiga, de som har störst chans att bli de betvingande snarare än de betvingade, kommer oundvikligen att bli föremål för samma självmanipulation. Varthän detta kommer att leda kan vi tyvärr bara spekulera i — kanske kommer det att innebära slutet för mänskligheten som en enhetlig kategori, vilket vore oerhört sorgligt för alla oss som gärna hänvisar till det allmänmänskliga för att motivera våra diverse moraliska övertygelser.

Vad har detta med abort att göra? Abort är, på sätt och vis, ”genmanipulation light”. Istället för att plocka bort eller lägga till en enskild problematisk gen, tar man bort ett helt foster. Och sen försöker man igen. Man kan tycka att detta inte har så stor likhet med att gå in i den genetiska koden och trixa: man låter ju naturen erbjuda råmaterialet, och det enda man som människa gör, är att plocka bort det man inte gillar. Men när man väl har möjligheten att plocka bort, så kommer motsatsen — att låta vara kvar — också att bli någonting artificiellt. Så fort vi har möjligheten att på selektiv basis välja att plocka bort vissa foster, kommer valet inte längre att stå mellan det ”naturliga” valet att behålla fostret, och det ”artificiella” valet att abortera det: nej, valet kommer att stå mellan två stycken lika artificiella val. Om du utför fosterdiagnostik och ser att ditt kommande barn har Downs syndrom, men väljer att behålla det ändå, så kommer barnet likväl, under hela sitt liv, att vara ”barnet som fick leva trots att det hade Downs syndrom”, ”barnet som fick leva till följd av ett övervägt beslut”, ”barnet som fick leva på nåder”. Jag hårdrar det en smula, förstås, men det är principen jag vill åt. Skillnaden mellan detta scenario, och att gendesigna sitt barn från grunden, är en fråga om grad, inte om art.

Tyvärr är problemet, som jag redan antytt, olösligt. Slavoj Zizek uttryckte det kanske bäst när han sa, att när vi skapar Life 2.0 kommer det gamla vanliga livet, retroaktivt, att bli Life 1.0. När man väl har möjligheten att omforma livet i dess minsta beståndsdelar, kommer valet att avstå från detta i sig att vara artificiellt — livets former kommer att förbli som de var endast såtillvida vi tillåter det. Så länge vi inte var i besittning av bioteknik, var gränsen mellan det naturliga och det artificiella i sig något naturligt, något givet — men nu, när vi har bioteknik, kan denna gräns endast upprätthållas på artificiell väg, genom lagar, normer och tvång. Det naturliga är bara naturligt såtillvida vi låter det förbli naturligt. Att stifta lagar och förbjuda genetisk manipulation av foster är endast att skjuta avgörandets stund på framtiden: stunden då vi kommer att bli tvungen att se oss själva i vitögat och konstatera att vi fortsätter att vara människor på vår egen nåder, och på allvar börja fundera påom vi kanske borde ta steget ut till det Postmänskliga.

Allt detta kan kanske tyckas oerhört avlägset frågan om norska kvinnors hypotetiska ”abortturism” till Sverige, och det är det kanske, men jag ville ändå skissera den enorma problematik som ryms under ytan på en till synes banal fråga.

Ode till en blondin

Det finns inget mer frustrerande än att bli gripen av skaldekonstens gudar just när man är ute och promenerar, och alltså inte har någon möjlighet att föra ned sina mästerliga rim på papper. Då måste man med allt mer stelfrusna fingrar knappa in dem i telefonen, hastandes över knapparna för att inte glömma bort dem.

Men är man inspirerad så är man, och det finns få saker som är så ägnade att ge inspiration som denna nations förnämsta kvinna. Jag talar givetvis om Blondinbella. Avnjut alltså följande fullständigt uppriktigt menade kärleksdikt, på rimmad trokéisk tetrameter: Ode till en blondin.

Änglars like, Isabella!
Låt mig nu helt kort få gälla
för en skald, att strofer fälla
för din skönhet, ur vars källa
ej Helena ens fått hälla,
hon som Paris fick att ställa
”väg till Sparta och anställa
krig. Om du likt honom, Bella
mot mig ville kosan ställa
bleve vi gudomligt sälla.
Dumpa tönten Nisse. Snälla!
Rädda dig från din lyxfälla
vill jag, och med bröllop ställa
till, fastän min inkomstkälla
kanske kan få dig att gnälla.
Mina kläder är ej grälla,
men två intellektuella
borde kunna finna, Bella,
kärlek trots en sån felkälla.

Börjar musans vingar svälla
och till jorden sakta drälla
hon, som ger mig rimmen. Välan!

Konst, ansvar, nytta, frihet

När man läser en intervju med konstfackelever, föranledd av debatten kring Anna Odell och Nug, kan man lätt få intrycket av att de faktiskt tycker att de borde få bryta mot lagen, och att ingen borde få klandra dem för det. Reaktionen bland diverse bloggare har mycket riktigt varit därefter — flera har uttryckt upprördhet över dessa snorungar, som av allt att döma anser sig stå över de lagar som gäller för oss andra medborgare. Kanske anser de att de är förmer än oss, dessa elitistiska småglin, eftersom de ägnar sig åt ”konst”, denna närmast sakrala institution som i vissas ögon tycks rättfärdiga allt.

Om man faktiskt läser intervjun, istället för att bara skumma den i jakt på komprometterande formuleringar som kan ge bränsle till den antiintellektuella brasa som sprakar i ens själ, finner man emellertid att småglinen ifråga är av rakt motsatt uppfattning:

Den retoriska frågan som ställs i medierna, om man får lov att göra vad som helst i konstens namn, antyder att konstnären gömmer sig bakom en institution, att konsten skyddar en från att behöva stå för vad man gör. Men det finns inget sådant skydd för konstnärer att falla tillbaka på. [Säger den konstfackelev som går under namnet "Grant Watkins"]

Eleverna i intervjun säger sig visserligen vara beredda att begå brott i namnet av sin konst, men de är samtidigt villiga att påta sig ansvaret för dessa brott. Som sig bör! — För beginge de brott utan att vara beredda att ta konsekvenserna av dem, vore dessa brott ganska fattiga som konstnärliga uttryck betraktade. Att begå ett brott, i konstens namn, för att utmana eller belysa någon viss samhällsinstitution, och sedan inte vilja bli behandlad som en brottsling — detta vore ju att undergräva sin egen manifestation, att beröva den sin kraft, som består just precis i att den är brottslig. Att utmana en institution, för att sedan söka skydd under en annan institution, är inte ett dugg utmanande.

Detta tror jag konstfacks elever inser, och det är från denna utgångspunkt vi bör läsa deras uttalanden. Inte som en vädjan om att befrias ansvar från sina brottsliga handlingar, utan som en vädjan om att bli ställd till svars av rätt instans — nämligen av det befintliga rättsväsendet, snarare än av Konstfack självt i skepnad av en ny rättslig instans:

I Sverige finns ett system som sysslar med bestraffning. Det blir märkligt om Konstfack ska försöka sig på att spela den rollen. [Säger Tove El]

Men betyder det att Konstfack ska vara medbrottsling till sina elever, när dessa bestämmer sig att gå utanför lagens råmärken i jakt på det konstnärliga uttrycket? Att de ska erbjuda möjligheterna för elever att agera ut sina antiauktoritära fantasier? Om så är fallet, hamnar vi i en knepig fråga om förhållandet mellan samhälle, enskilda samhällsinstitutioner, enskilda medborgare och de olika kontrakt som råder mellan dem. Vad är syftet med konstfack? På vilket sätt tjänar det allmännyttan? Måste en institution alltid tjäna allmännyttan? Vad är denna allmänhet egentligen för ett mystiskt väsen, och vari ligger dess nytta?

Postmoderna stater består i allt mindre utsträckning av en ”allmänhet”. Det är inte längre det svenska folkets väl och ve som tillvaratas i Riksdagen och i Rosenbad, utan ett sammelsurium av viljor, grupperingar och röster som söker få sina disparata viljor igenom. Denna situation gör den abstrakta ”allmännyttan” mer abstrakt än någonsin, och häri ligger en fara, för om det blir allt för omöjligt att enas om vari det allmännas nytta består, kan samhällets olika grupperingar och institutioner ställas gentemot varandra i en kamp om rätten att få definiera denna nytta. Det är detta vi ser hända nu, då vi ser representanterna för den stora massan av laglydiga Svenssons som sällan eller aldrig går på gallerier allt mer vildsint demagogisera mot Konstfack, en institution som tjänar en ”samhällsnytta” som kanske bara är synbar för en förhållandevis liten grupp av kulturellt skolade människor. Att de senare, i detta sammanhang, kan framstå som elitister, är kanske inte så märkligt — men man bör akta sig för att, då man betraktar en sån här strid, se ordet ”elitist” som något mer än en retorisk markör, ett vapen i den verbala striden mellan två fraktioner.

Medan denna kamp rasar inför våra blickar, vill jag passa på att påpeka något, nämligen att samhället aldrig kommer att vara förmöget att definiera sin nytta a priori. I några av konstfackelevernas uttalanden finner vi ofrånkomliga sanningar:

En del konst har potential att vara en politisk motkraft [Tove El]

Det är också viktigt att komma ihåg att lagen inte alltid har rätt och att konstnärer – ja, alla medborgare – har en skyldighet att ifrågasätta om vårt samhälle är format på bästa sätt [Joakim Forsgren]

Att ge medborgarna utrymme för att ifrågasätta den rådande samhällsordningen, att vara en politisk motkraft, att utmana lagens legitimitet — detta är onekligen, i det långa loppet, nyttigt för samhället. Men samhället kan, a priori, inte tillåta överträdelser av sina egna institutioner. Sådana överträdelser är det upp till var och en av oss att bedöma efter eget samvete, men Lagen kommer fortfarande att vara tvungen att döma den efter Lagens bokstav, ty sådan är Lagen. Det finns en viss gräns som vi bara kan träda över på egen risk, utan att kunna rättfärdiga det med hänvisning till något annat än vår egen moraliska övertygelse — och väljer vi att göra det, måste vi ta på oss det fulla ansvaret, och göra det i full medvetenhet om den radikala frihet som låter oss ta steget.

* * *

PS: Men shit, är de snygga eller vad? Jag diggar mustascherna, grabbar!

Klimatskeptiker – vad är deras deal?

Det är oerhört fascinerande att se hur, varje gång media rapporterar om klimatförändringarna eller någon debattartikel skrivs om desamma, alla dessa klimatförnekare krälar upp från fukten under sina stenar och luftar hela arsenalen av märkliga argument. Så kan vi exempelvis på bloggen The Climate Scam läsa hur ”maggie” underkänner ovan nämnda artikel, bland annat med hänvisning till att Chris Field, den auktoritet som citeras i artikeln, inte är klimatforskare utan ekolog. Att han faktiskt, nota bene, sitter på IPCC tycks inte göra honom kvalificerad att uttala sig — vilket väl är lite märkligt, med tanke på bloggens synbara motto, ”för dig som hellre tänker själv”. Ska man tolka det som att människor som förnekar AGW* gärna får ”tänka själva” och strunta i all forskning och alla expertutlåtanden, medan människor som Chris Field, som man ju ändå får förmoda sitter nära händelsernas centrum, ska hålla mun och ägna sig åt ekologi istället?

”Att tänka själv” — detta tycks vara källan till klimatförnekarens stolthet och självrättfärdigande. Pöbeln är fåraktig och tror på sina sinnens vittnesbörd, men klimatförnekaren förmår genomskåda den sinnliga världens skuggor och nå sanningens ljus genom ren kontemplation. I sin kartesianska strävan att betvivla allt förkastar han (eller, för all del, hon) empirisk vetenskap som ovärdig hans uppmärksamhet, och man kan fråga sig varför han förnekar AGW, men inte har något problem med att acceptera många av de andra vetenskapliga teorier vars sannfärdighet auktoriteterna intygar, såsom evolutionsteorin eller den newtonska mekaniken — borde inte även dessa falla för hans skeptiska bila?

In other news: AGW är ett verkligt problem, det är ett gigantiskt problem, det hotar hela vår civilisation och samtliga länder på denna planet måste samlas i en enorm uppvisning av kraft och sammanhållning för att minimera dess konsekvenser så långt det är möjligt.

* AGW = Anthropogenic Global Warming, det vill säga, den väletablerade teori enligt vilken mänsklighetens utsläpp av växthusgaser bidrar till att öka världens medeltemperatur.

Konstprofessorer missar poängen

Självklart stöttar lärarna på konstfack, som sig bör, den student som ställde till skandal genom att låtsas vara psyksjuk och kosta på samhället tid och pengar i form av ingrepp från polis och sjukvårdspersonal.

Vad jag däremot inte riktigt begriper, är de krumsprång professorerna gör för att rättfärdiga studentens handling, med hänvisning konstens undersökande funktion, nödvändigheten av en diskussion om psykiatrins roll för att definiera ”normalitet”, etc. Som ville de säga: det etablerade samhället borde inte fara så hårt åt vår student — hon har goda skäl för det hon gör, och allting är för mänsklighetens fromma.

Vilket föranleder mig att fråga: är inte hela poängen med ett sånt här projekt att utmana det etablerade samhället?

Är inte hela poängen att reta gallfeber på auktoritetskåta myndighetsutövare och bevarare av den allmänna ordningen? Att få rättfärdiga medborgare att sätta morgonkaffet i vrångstrupen? Att få alla Sveriges squares att knappra argsint på sina tangentbord och författa fördömande blogginlägg.

Om man försöker förneka detta, genom att hänvisa till förmildrande omständigheter — tja, går då inte lite av poängen med manifestationen förlorad? Är inte detta att ta av projektet dess udd? Att göra det tandlöst, ofarligt och menlöst? I förlängningen, omintetgöra dess själva ändamål?

Istället för att försöka ursäkta sin student med en massa fina omskrivningar, borde därför dessa professorer, i konsekvensens och ärlighetens namn, helt enkelt räcka upp ett finger till allmänheten och hojta, ”lipa ni bara, era squares!”

Samiska skallar

På nyårsafton befann jag mig på nattklubb i Luleå, vårt rikes nordligaste stad förtjänt av namnet, tillika min hemstad. Där stötte jag och min kamrat, även han student i Uppsala, på en man som insisterade på att tala med oss på finska, trots att vi betygade att vi inte förstod det språket. När det uppdagades att vi studerade i Uppsala, blev han upprörd. Av allt att döma hade han något otalt med rasbiologiska institutet. Min vän, alltid beredd att dra till försvar för Alma Mater, förklarade skämtsamt att rasbiologiska insitutet bara var ett barn av sin tid, och ett index på att Uppsala Universitet alltid haft en förmåga att känna av zeitgeisten och hålla sig i bräschen. Detta försvar gjorde vår nyvunna bekanstkap rasande, och han hotade med våld. När vakterna släpade ut honom, vrålade han, om min vän, ”han har mätt mina förfäders skallar!”

Förfäders skallar är på tapeten även i DN, som rapporterar om den samiska rörelse som söker få alla de samiska kvarlevor som finns bevarade på diverse muséer och institutioner runtom i landet återlämnade för att begravas. Återlämnade till vilka? Till samerna, förstås, som därmed bekräftar en månghundraårig etnisk identitet som binder samman dagens samer med en samling stumma benbitar. Att de är stumma är förstås i sammanhanget av viss relevans: de kan inte själva bli tillfrågade vilka önskemål de har.

Att detta är en ideologisk fråga, ett led i ett identitetsskapande projekt, torde ingen kunna förneka. Att ”konstnären och poeten Rose-Marie Huvva” är kvalificerad att tala för sina förfäders skallar, hänger på att hon med dem delar en gemensam samisk identitet som transcenderar sekler, livsstilar, kanske rentav språk (även om man får förmoda att Huvva kan tala samiska, är det ju knappast alla samer som gör det) — och alltså enbart hålls samman av en historisk och genetisk tråd, som löper genom generationerna.

Själv har jag, som ni kanske märker, lite svårt att ta det hela på allvar. Jag tror ju inte heller att benbitarna, om de nu var förmögna att svara för sig, skulle bekymra sig särskilt mycket om huruvida de låg i vigd jord eller i en glasmonter på Historiska. Men en stark etnisk identitet kan vara en källa till stolthet och dådkraft, så varför förneka Huvva detta? Ge henne hennes förfäders skallar!

Rasister och deras apologeter

Efter att piketpolisen i Malmö blev fångad på film efter att ha kallat invandrare för ”blattar” och ”apor” (!) har en diskussion uppstått om rasismen i Sverige. Ardalan Shenkarabi konstaterar att rasismen inte är ett fenomen som är specific för poliskåren, vilket väl knappast kan ha kommit som en överraskning för någon. Om någon mot all förmodan behövde en påminnelse om detta, räcker det att läsa många av de pundade bloggare och bloggkommenterare som funnit det rimligt att försvara polisernas yttranden.

Fritt saxat ur kommentarerna till denna debattartikel av Timbuktu.

Undrar om Timbaktu [sic] förstår frustrationen poliserna. Det kan inte vara kul att bli utsatt för stenkastning när man försöker sköta sitt arbete. Massmedia gjort en höna av en fjäder. Istället för att skriva om upploppen med åtföljande stenkastning mot poliserna, så väljer massmedia att skriva om vad poliserna säger internt.

Media har alltså inte skrivit ett knyst om upploppen i Rosengård? Märkligt… jag undrar var jag hörde talas om det. Kanske via den socialistiska världskonspiration jag är en del i? Nåja. Notera hur skribenten söker frånkänna poliserna deras ansvar med hänvisning till deras ”frustration”. Polisen — en yrkesman vars uppgift det är att handskas med farliga situationer — är i ett uppbragt känslotillstånd och svarar därför inte för sina handlingar. Det faktum att han väljer tillmälena ”blatte” och ”apa” istället för något mer neutralt, som ”skitunge”, tycks enligt denna skribent inte heller vara anmärkningsvärt.

Jag känner bara spontant att jag skulle vilja kommentera debatten, med uppmaningen att man prövar att i alla liknande sammanhang byta ut: ”Polisen kallade mig…” till att testa orden ”Jag lyckades provocera polisen
till att…” och att man sedan frågar sig hur det känns, kanske om det här greppet ger en något bättre och sannare bild av rådande verklighet?

Här blir bilden av poliserna som ett slags robotar, automatoner som saknar all makt över sina egna handlingar utan styrs mekaniskt av vissa stimuli, ännu tydligare. Polisen agerar inte på eget bevåg — nej, ansvaret för hans handlingar ligger helt och hållet på den som tröck på den stora röda knappen på hans chassi, märkt ”provokation”.

”polisen måste återvinna förtroendet”? Hur skulle det vara om dina ”släktingar” visade lite förtroende för det svenska samhället? Och kanske lite tacksamhet? Det är jag som betalar deras hyror, mat och övrigt! En sak till; polisen åkte väl till Rosengård bara för att jävlas med ”blattar”? De hade väl inget annat för sig! Att enskilda poliser i frustration uttrycker sig olämpligt kan jag faktiskt förstå. Sedan finns ju faktiskt ett alternativ för dessa förföljda människor i Rosengård. Åk tillbaka varifrån ni kom! Flyktingstatus hade ni inte och konmmer aldrig att få enligt Genevekonventionen.

Här har vi en kille som inte ens försöker dölja sin rasism bakom skitsnack om ”frustration” och ”provokation”. Invandrarna ska vara ”tacksamma” mot ett samhälle som inte vill ha dem, föser ihop dem i sjaskiga ghetton, förnekar dem plats på arbetsmarknaden och sedan har mage att smickra sig själv med att det försörjer den underklass det själv har skapat. Som en sidnot kan tilläggas att skribenten här tycks anse sig personligen ansvarig för uppehället för de invandrare, som försörjs av det sociala. Är han månne då också personligen ansvarig för den utbredda vardagsrasism som gjort dem till andra klassens medborgare till att börja med?

Och så detta eviga ”Åk tillbaks!” Gäller det även, kan man fråga, den stora andel ”invandrare” som är födda i Sverige, har svenska som modersmål och kanske rentav aldrig besökt det ”hemland” man uppmanar dem att återvända till?

Karriäristen — en sedelärande historia

På toaletten i min korridor finns ett exemplar av en tidskrift vid namn ”Campus”, som någon av mina korridorare har fått och lagt där. Dess placering är synnerligen lämplig, för sidorna i denna publikation duger i stort sett endast som dasspapper. Jag brukar bläddra i den då och då när jag har lust att bli förbannad. Dess ämne är ”karriär”, och i detta ämne trängs på dess sidor den vidrigaste smörja som någonsin burit namnet text. Den ideologi tidningen ger uttryck för är motsatsen till allt gott, allt fint och allt mänskligt. Tillvarons högsta ändamål är att skaffa ett fint jobb och tjäna stålar — allt annat är medel till detta syfte. Så kan man till exempel få lära sig, att när man är ny på sitt jobb bör man akta sig för att bli vän med icke framgångsrika människor, eftersom detta kan inverka menligt på ens egen karriär. Man bör uteslutande frottera sig med de lyckosamma, och mänskliga relationer reduceras på detta vis till verktyg för att komma åt en befordran.

Tidningen har en frågespalt, och i denna hade någon olycksalig själ ondgjort sig över att hans drömkarriär, att arbeta för ett oljebolag, sågs med oblida ögon av hans omgivning, på grund av de många förbrytelser som denna bransch är skyldig till. Han undrade om han borde tänka om sitt val, med hänsyn till att hans vänner kanske skulle ta avstånd från honom. Notera att han alltså inte själv fann dessa förbrytelser det minsta problematiska: hans enda oro var att han skulle förlora sina vänner. Svaret han fick av Campus” tjänstvilliga skribent hade varit värt att citera i sin helhet, om inte någon jävel lyckats slinka in och sno tidningen från toan medan jag skrev det här. Kontentan var hur som helst att han givetvis skulle följa sin dröm och gå in i oljebranschen, och att hans vänners eventuella betänkligheter var ett sekundärt problem som han fick försöka lösa.

*Drar djupt efter andan*

Jag undrar vilket slags svar vår oljeglade vän hade väntat sig när han skrev till ”Campus”. Förmodligen ville han söka bekräftelse hos sina likar — få det klart för sig att hans världsbild, hans livsfilosofi, hans värderingar i stort harmonierade med sakernas ordning. I sådana fall fick han vad han var ute efter. Jag kunde inte i alla fall inte se något spår av att Campus” skribent faktiskt försökte problematisera hans inställning, faktiskt försökte antyda att hans vänner kanske hade rätt när de fördömde hans val, faktiskt försökte få honom att överväga huruvida allting verkligen är värt att offra på karriärens altare, såväl vänner som godhet och heder. Nej, man uppmanade honom glatt att inte bekymra sig om etiska frågor — sådant är ju trots allt sekundärt i förhållande till tillvarons upphöjda telos: att tjäna pengar.