Dagsrapport

Problem: Hur ska man leva sitt liv om man inte tror sig ha någon framtid?

Frågan har aktualiserats av den här artikeln, som jag läste här om dagen. Jag ska sammanfatta den för er. Brittiska forskare menar att det inte är orimligt att förvänta sig fyra graders global uppvärmning inom de kommande 50-60 åren. Vad detta betyder, rent konkret, är att civilisationen som vi känner den kommer att kollapsa inom vår livstid. Att vår generation kanske kommer att räkna det som en lyx att få dö av ålder.

* * *

Har vi begrepp för att förstå vad som kommer att hända? Har vi ord för att uttrycka det? Nämn en tänkare — en filosof, en författare, vad som helst — och jag lovar dig: kanske hyllar han civilisationen, kanske föraktar han den, men han förutsätter den alltid. Han förutsätter teknologin, utvecklingen, ökningen av det materiella välståndet, masskulturen, rationaliseringen av samhället, förflyktigandet av det förgångna. Han förutsätter den som en tät närvaro, lika tung och hård och obändig som pyramiderna. Det finns inget tänkande som förmår greppa vad det skulle innebära att civilisationen försvinner. Det finns inget tänkande som förmår skildra civilisationen för vad den är: en flämtande låga i ett förseglat rum, som snart skall ha gjort slut på syret och utplånas lika säkert som regndroppen krossas mot asfalten.

Vetenskapen, säger ni. Vetenskapen kan få oss att förstå. Men vetenskapen syftar inte till förståelse, bara till kunskap. Kunskap har vi nog gott om; annars skulle jag ju trots allt inte kunna skriva det här.

Inga ord kan få oss att förstå det. Det ligger utanför vår begreppssfär. Vi kan prata och prata och prata, men inga ord kan greppa verkligheten. Framtiden är en vägg av mörker som rycker stadigt närmare, och inga ord kan sprida ljus i det mörkret. Allt vårt prat blir till slut bara ett ordlöst tjut, ett skrik av ångest som dränks av den annalkande stormen.

* * *

Jag vill inte moralisera. Jag älskar människorna: deras obändiga vilja, deras framtidstro, deras rena livsglädje. De är inte dåraktiga, de är inte dumma eller fega. Är det någon som är feg, så är det jag, som inte vågar hoppas. Människorna är inte dåraktiga för att de vägrar frukta framtiden, eller för att de vägrar försaka allting de givits för någon abstrakt frälsnings skull. Det är mänskligheten som är dåraktig: men inte dåraktig på samma sätt som en människa är dåraktig, när hon gör saker som skadar henne, utan dåraktig på samma sätt som universum är dåraktigt: förnuftsfritt, meningslöst, mekaniskt.

De gamla trodde på ödet och gudarna. De lade sina liv i händerna på osynliga makter. Idag tror vi oss vara herrar över våra egna liv. Högmod är den moderna människans största synd. Inte heller de gamla förstod, men de gav sig åtminstone inga airer av att förstå: de visste att världen var obegriplig, nyckfull och kärlekslös.

Jag vill inte skrämma någon. Jag vill inte säga: ni borde vara lika rädda som jag. Men lika lite kan jag förneka det faktum att jag är rädd. Att jag kan ligga vaken mitt i natten och känna hjärtat hamra som ett lokomotiv när jag tänker på framtiden. Att alla mina livsplaner känns löjliga och alla utvägar lika hopplöst otillräckliga. Att jag längtar efter någonting högre att anförtro mitt liv åt, men inte vet var jag ska hitta det.

Jag ber om ursäkt för det här inlägget. Det var opåkallat. Försök glömma bort det. Försök att inte tänka på det.

Ny blog

Nu tänkte jag ta tjuren vid hornen och börja ägna mig åt rollspelsteori på allvar. Det kommer sannolikt inte att bli något av det, men friskt vågat, hälften vunnet. Den nya bloggen står att finna på:

http://theorrhoea.wordpress.com

Politiken och miljön

Miljön betraktas ofta som en politisk fråga bland andra, men det är den inte. Den är inte någon politisk fråga alls, för den spränger själva ramverket för det politiska överhuvudtaget. Miljön är den inneboende begränsningen i samhällets modus operandi, den självmotsättning som i förlängningen gör samhället som sådant omöjligt, som kommer att omintetgöra det. Att så är fallet demonstreras inte minst av den löjeväckande otillräckligheten i miljörörelsens strategier: Om man inte förlitar sig på att en allsmäktig kraft från ovan, i skepnad av det internationella samfundet med dess klimatavtal, skall stiga ned och frälsa mänskligheten, så åberopar man en återgång till traditionella samhällsformer och lokala produktionsenheter, kopplat till ett moralistiskt fördömande av konsumtionssamhället och en romantisk åstundan efter ett enklare, lyckligare liv.

Den första strategins otillräcklighet visar sig, om inte annat, i den internationella klimatförhandlingsprocessens verklighet. Senast hörde vi G20-ledarna slå sig på bröstet för att de enats om att sänka sina koldioxidutsläpp med 50% till 2050 och att hålla den globala temperaturen under 2 grader — oaktat det faktum att utsläppsmålen är otillräckliga för att uppnå temperaturmålen, och att temperaturmålen i sig är otillräckliga för att undvika omfattande mänskligt lidande. Men detta är förstås bara att förvänta sig. Det internationella samfundets första lojalitet ligger hos det kapitalistiska systemet, och detta system opererar under premissen av en tänkt ständig ekonomisk tillväxt — något som i sig är oförenlig med en hållbar utveckling. Världssamfundet är inte skapat för sant samarbete — det är skapat för att främja fredlig konkurrens inom det kapitalistiska systemets neutrala ramverk.

Den andra strategin är inte mindre utopisk. Man kritiserar konsumtionssamhället — utan att inse att konsumtion bara är avigsidan av produktion, och alltså en nödvändig aspekt av det kapitalistiska system som uppbär det globala samhället. Man sätter tilltro till civilsamhällets förmåga till spontan omställning — utan att inse att det är just precis ur civilsamhället som det kapitalistiska systemet en gång uppstod. Man hyllar det förflutnas materiellt simplare men ur mänsklig synvinkel mer fullständiga samhällen (ofta under åberopande av s.k. lyckoforskning, om vilket jag skrivit tidigare) — utan att inse att samhället till sitt väsen inte är ett tillstånd utan en process; att vi inte är fria att välja vilket historiskt utvecklingsstadium vi vill använda som mall för vårt framtida samhälle, eftersom samhället  i sig är historiskt, och denna historia är just precis historien om ett ständigt ökande materiellt välstånd…

Den annalkande miljökatastrofen visar med all önskvärd tydlighet att den fysikaliska naturen är det mänskliga samhällets radikala utsida, samtidigt som detta samhälle, genom sin oförmåga att internalisera naturen, kommer att tvingas till undergång genom sina egna processer när dessa oundvikligen kommer i konflikt med naturens krav. Det finns därför ingen sann miljöpolitik idag; all verklig politik (dvs, all politik med verkliga konsekvenser) sker inom ramen för det mänskliga samhällets idé, och denna idé exkluderar väsentligen miljökatastrofens möjlighet. Resultatet blir att allt det som läggs fram under namnet av ”miljöpolitik” blir verklighetsfrånvända, utopiska projekt eller naiva drömmar.

Detta tycks vara var vi står. Men är det verkligen precis så mörkt? Om vi inte kan ekologisera politiken, skulle inte lösningen då kunna vara att istället göra miljön politisk?

Vari skulle detta kunna bestå? Om miljön — och med den mänskligheten — ska kunna räddas, måste vi i grunden förändra vad ett mänskligt samhälle innebär. Detta har i alla tider varit målsättningen för radikalt emancipatoriska projekt. Idag finns inget politiskt subjekt som skulle kunna genomföra en global revolution, av det slag som krävs för att krossa den kapitalistiska världsordning som är roten till våra problem. Men även det förgångnas stora revolutioner har följt den ständiga tillväxtens logik — de har skett för att öka de förtryckta massornas materiella välstånd, och har till och med åberopat den ständiga ackumulationen av rikedomar med dess åtföljande teknologiska utveckling som en förutsättning för människans frigörelse. Följaktligen ledde bolsjevikrevolutionen i Ryssland till landets snabba industrialisering, och Sovjetunionen var ingen mindre miljöbov, i förhållande till sitt absoluta materiella välstånd, än det kapitalistiska väst. Men så förrådde också dessa revolutioner den mänskliga frigörelsens idé, och lät människan fortsätta vara förslavad under de dubbla härskarna, den politiska och den ekonomiska makten.

Den sanna mänskliga frigörelsen måste vara en frigörelse från samhället såsom sådant (det samhälle som syftar till att hålla människan förslavad under sina mänskliga herrar genom att fjättra henne till den materiella ackumulationens falska befrielselöfte). Detta är den slutgiltiga politiska handlingen: den politiska handling som upphäver det politiska genom att göra det överflödigt. Och den annalkande ekologiska katastrofen demonstrerar, att denna frigörelse, i all sin utopiska omöjlighet, är helt och hållet nödvändig om människan ska kunna finnas kvar på denna jord.

Det är alltså till åstundan efter denna befrielse miljörörelsen måste vända sig, om den ska kunna bli politisk. Därmed kommer den att marginalisera sig själv, bli en galen revolutionär sekt, förlora all relevans för den gängse politiska dagordningen. Däri ligger även dess enda möjlighet till att bli en sann politisk kraft som kan dra med sig massorna och rädda människan samtidigt som den befriar henne.

Vem tillhör skatterna?

DN-ledarredaktionens manifest om skatterna, publicerat idag, börjar lovande:

I debatten har många [...] glömt att det är medborgarnas pengar det handlar om, inte…

Jag har själv ofta tryckt på att skattepengarna tillhör oss i egenskap av medborgare, inte i egenskap av ”skattebetalare”, vilket är den gängse retoriska figuren. Men givetvis har inte DN:s ledarredaktion för avsikt att göra en riktigt så subtil åtskillnad: deras kontrastiva term är inte skattebetalaren, utan staten. Skattepengarna är medborgarnas pengar, inte statens pengar. Från denna distinktion drar de en sedvanlig radda semiliberala slutsatser: ju lägre skatter desto bättre, medborgaren/skattebetalaren har rätt till en så stor del av sin lön som möjligt, och när staten likväl måste ta en del av den, är den skyldig att rapportera tillbaka till medborgaren/skattebetalaren hur dennes pengar används. Helst ska skatten vara platt, för rättvisans skull.

Det första man kan notera här är givetvis, att identiteten mellan skattebetalaren och medborgaren är falsk. Alla medborgare är inte skattebetalare, och vice versa. Skattebetalare är vi i egenskap av producenter av ekonomiska värden inom landets gränser — medborgare är vi i egenskap av vår delaktighet i det demokratiska samfundet, våra rättigheter och skyldigheter gentemot den politiska allmänheten.

Vad gäller dikotomin mellan medborgare och stat, är detta en snårigare historia. I den politiska teorins ideala universum är medborgarna staten, men så är givetvis inte fallet i verkligheten. Staten utgör alltid ett överflöd av makt utöver den makt som summan av de enskilda medborgarna (i egenskap av medborgare, inte i egenskap av, låt säga, ministrar och riksdagsledamöter) förfogar över. Om vi emellertid ska hålla oss till de teoretiska premisserna som grundval för våra moraliska principresonemang, kan vi hävda att detta överflöd av makt är orättfärdigt. Det är en nödvändig, men icke-legitim, följd av hur samhället är inordnat. All offentlig makt i Sverige utgår från folket (=medborgarna). Sålunda är all den makt som staten förfogar över, åtminstone i princip, vår makt, medborgarnas makt, som staten usurperat — och detta gäller även makten att förfoga över skattemedlen.

Skattepengarna är alltså mycket riktigt medborgarnas, snarare än statens, pengar. Men våra anspråk på skattepengarna i egenskap av medborgare har ingenting med vår identitet som skattebetalare att göra. Medborgarens makt är binär: den står inte i proportion till inkomsten — vi lever trots allt inte i en plutokrati. Skatterna representerar samhällets gemensamma intresse i, och anspråk på, den värdeproduktion som äger rum inom det, och det är bara som medborgare våra intessen sammanfaller med samhällets intressen. Den enskilde medborgaren har därför ett anspråk på skattepengarna — men detta anspråk är ett gemensamt anspråk, och det gäller skattepengarna i allmänhet; inte den specifika summa kronor och ören han, i egenskap av skattebetalare, betalar in till det allmänna.

Huruvida det allmänna över huvud taget har ett anspråk på enskilda människors värdeproduktion är förstås något som kan diskuteras; men vore så inte fallet skulle vi inte ens kunna rättfärdiga en platt skatt: vi skulle inte kunna rättfärdiga någon skatt alls, och DN-ledarredaktionens debattartikel vore inget annat än ett stort hyckleri. Personligen finner jag det absurt att hävda något annat: värdeproduktion vore inte ens möjligt i annat än en ytterst modest skala, samhället förutan. Samhället är förutsättningen för välstånd, och har därmed givetvis ett anspråk på (delar av) sagda välstånd.

Några tankar om nature-nurture-frågan

Något jag alltid reagerat på när det gäller ”nature-nurture”-debatten är ovilligheten att problematisera den centrala dikotomin; man tycks finna den självklar, given, men detta är förstås en simplistiskt utgångspunkt och debatterna tenderar att bli därefter: simplistiska.

Ett exempel. Låt oss säga att vi finner en hög incidens av alkoholism i en viss familj. Frågan väcks: beror sambandet på ”nurture” (barnen tar efter sina föräldrars alkoholbeteende) eller på ”nature” (föräldrarna har någon viss gen eller någon viss uppsättning gener som tenderar att leda till alkoholism, och denna för de vidare till sina barn)? Ett svar som skulle komma intuitivt till många människor är att alkoholism är ett så komplext fenomen, som omfattar beteendemönster på en hög abstraktionsnivå, betingas av motsägelsefulla sociala impulser och är förenat med en viss särpräglad kulturhistoria, att det är orimligt att föreställa sig att något så simpelt som en gen — en ynka molekyl — eller ens en uppsättning gener skulle vara avgörande för huruvida en människa blir alkoholist eller inte. Följdaktligen, skulle dessa människor resonera, måste alkoholism vara betingat av ”nurture”.

Problemet här är, förstås, att man, vid uteslutandet av den ena sidan av dikotomin, defaultar tillbaka till den andra sidan, och därmed behandlar denna såsom en grundläggande process i stånd att tillfredsställande förklara varje datum utan att själv stå i behov av ytterligare grundläggning. Men ”nature” och ”nurture” är, tvärtemot vad detta tillvägagångssätt förutsätter, inte två stycken grundläggande, enkla processer. Dikotomin hör inte hemma i naturen; den är inte huggen i Kosmos urberg; den utgör bara en heuristisk genväg för att förenkla vissa förklaringsprocedurer. Men om den används allt för lättvindligt kan den komma att leda på villovägar.

Ty, när det gäller förklaringen att en persons alkoholism beror på att han tagit efter sina föräldrars alkoholbeteende, kan man förstås fråga sig: vad beror det på, att denna person är benägen att ta efter sina föräldrars alkoholbeteende? Vad beror det över huvud taget på att människor är benägna att ta efter sina föräldrars beteenden, vare sig de är till gagn eller till besvär för dem? Svaret på denna fråga kan inte hänvisa till ”nurture” ännu en gång, annat än till priset av en oändlig regress: vi kan inte förklara människors efterapningstendenser med att de apat efter sina föräldrars efterapningstendenser, eftersom detta förutsätter just de tendenser vi skulle förklara. Nej, här drivs vi skoningslöst mot ”nature” som den enda kvarvarande förklaringsgrunden; tendensen till efterapning måste, på någon nivå, ligga i vår biologiska natur. Och således ser vi hur själva dikotomin mellan ”nurture” och ”nature”, på denna mer grundläggande förklaringsnivå, kollapsar.

Det här är inte bara en sofism, för frågan tål verkligen att ställas: varför omfattar vår biologiska natur en tendens att ta efter våra föräldrars beteenden? Föräldrar är inte nödvändigtvis några dygdemönster: de kan ha plockat upp allsköns destruktiva beteenden, som exempelvis alkoholism, som är föga gagneliga för barnet att anamma. Varför skulle barnets biologiskt givna tendens ligga i att ta efter just föräldrarna, snarare än att inhämta ett brett underlag av mänskliga beteenden för att på så sätt finna de evolutionärt mest gynnsamma? — detta vore trots allt vad evolutionsteorin skulle leda oss till att tro. Om man behandlar ”nurture” som en grundläggande process, någonting metafysiskt primärt som inte kräver ytterligare förklaring, finns det ingen anledning att lyfta dessa frågor: det är först när man börjar titta på den biologiska grunden till ”nurture” som man kan börja problematisera nurture-processen själv, och det som framstod som det självklara, lättfattliga alternativet till långsökta hypoteser om ”alkoholistgener” framstår plötsligt som betydligt mer problematiskt.

Nästa gång ska jag skriva om vad dessa överväganden har för betydelse för den infekterade frågan om könsskillnader.

Opåkallad optimism

I’m back! Och hädanefter ska jag bevaka ledar- och debattsidorna med hängiven flit!

Hans Bergström i DN: ”Besluta om vädret”

Det är inte utan att Begströms artikel måste tillerkännas ett visst mått av pragmatisk realism. FN är ingen världsregering och har inte den auktoritet eller de maktmedel som fordras för att genomdriva ett klimatavtal. Det är lätt hänt att man reagerar på rapporterna om de storslagna (fast lik förbannat otillräckliga) föresatser som industriländerna nu åtar sig med en misstrogen grimasch: när var senast det civiliserade väst praktiserade någon som helst återhållsamhet? Bergströms slutmening, med dess dystra ”…den dag FN-planen havererar”, kan alltså mycket väl vara profetisk.

Men, frågar man sig, varför måste Bergström sammanblanda denna förvisso nyktra och sakliga bedömning av situationen med det sedvanliga klimatskeptiska snömoset? ”CO2 är visserligen inte ett gift, utan en av livets mest grundläggande byggstenar”, skriver Bergström, och begår alltså den mest simpla och lättgenomskådade av retoriska finter: för problemet med CO2 är ju inte att det är ett gift, utan att det bidrar till växthuseffekten och alltså till klimatförändringarna. Vilket vi förstås alla redan visste, inklusive Bergström.

Och vidare: vad har Bergström egentligen för intresse av att förneka att klimatkrisen skulle vara en fångarnas dilemma-situation (vilket även, när flera aktörer är inblandade, brukar kallas för allmänningens tragedi)? Det är ju helt uppenbart att så är fallet, och de argument Bergström försöker anföra för motsatsen är skrattretande. Han menar att det ligger i de utvecklade industriländernas ”upplysta egenintresse” att utveckla alternativa energikällor, och så är givetvis fallet… men det ligger ju också, samtidigt i de utvecklade industriländernas egenintresse att fortsätta bränna olja och kol så länge dessa råvaror finns tillgängliga till ett rimligt pris. De två — att utveckla alternativ energiteknologi och att fortsätta använda fossila bränslen — är inte ömsesidigt uteslutande. Tvärtom är det ju bara till (ekonomisk) fördel för den industriella världen, ju fler energikällor som står den till buds. Lösningen på klimatproblemet är inte mer teknologi — lösningen är ett politiskt program som kan förmå industrin att ersätta sina fossila energikällor med förnyelsebara dito.

Bergström anför också amerikansk säkerhetspolitik som ett skäl för att landet skulle minska sitt oljeberoende. Detta kan förvisso stämma, men att ett land frigör sig från sitt beroende av olja, och att ett land slutar använda olja, är förstås två skilda saker. Precis som olja och fossila bränslen i vidare mening är två olika saker (glöm inte kolet!) Och då har jag inte ens vidrört det faktum, att USA ju inte är det enda landet i världen som använder olja, och att det säkert finns länder i världen som står mer än beredvilliga att börja konsumera mer olja, den dag USA börjar gå över till alternativa energikällor och oljepriset alltså börjar sjunka.

(Om det nu sjunker. Peak Oil är ju som bekant på väg, och kanske blir frågan om olja inom kort blott akademisk. Men även då återstår ju kolet).

Om man i ena andetaget fäller ett krasst, nyktert konstaterande om orimligheten i ett globalt, bindande FN-avtal, varför vill man då sabba sin trovärdighet genom att i nästa andetag glida ut i rena fantasierna om en världsmarknad som på något underbart magiskt vis begränsar sin egen råvaruutnyttjning genom helt interna mekanismer — något som hittills inte skett på denna ständigt mer skövlade jord? Är det marknadsliberalens obotliga optimism, en optimism som kanske var motiverad så länge alternativet hette socialistisk planhushållning men som verkligen inte har något existensberättigande inför marknadsliberalismens egna, inre motsättningar, som vid detta lag borde vara uppenbara för varje tänkande människa? Varför kan man inte bara, ställd inför en sån otroligt dyster situation, åtminstone ha modet att stirra fasan i vitögat och förklara loppet för kört?

Om jag var ett djur

Jag vet att ni alla håller mig för en stor skald, så här kommer ännu en dikt:

Säg, om min människonatur
blev utbytt mot den hos ett djur,
och vore mina fötter klövar,
och vore näsan min en nos,
och hörde jag till de som strövar
i skogen skyggt, och flyr sin kos
vid knäckningen av minsta kvist,
då vore jag väl lycklig? Visst?!

Ja, eller om jag var en örn,
en rymdens fjäderprydde prins,
vars välde himlens fyra hörn
omslöte, där det inte finns
nån tyngd, och vinden lyfte lätt
mig under vingens spann så brett,
upp empyréens höga brant,
jag vore lycklig. Inte sant?!

Månne om jag var lejonhannen
som härskar stolt över savannen?
Än vargen, skogens gråe gast
som spårar bytet utan rast?
Än lärkan, som med sång vart år,
så muntert hälsar fager vår?
Ja, om jag bara var ett djur,
jag vore lycklig. Eller hur?!

Varför jag inte tror

Jag har aldrig trott på Gud, och vidaremera aldrig ens känt ett behov av att rättfärdiga eller motivera min brist på tro. Att inte tro, det har för mig varit det naturliga tillståndet, det i vilket jag blivit uppfostrad och genom vilket jag lärt mig leva och möta världen. Först de sista åren har jag, genom förändringar i mitt liv som fört mig i närmare kontakt med tron som en verklighet, ett reellt sätt att förhålla sig till existensen, haft skäl att för egen del lyfta frågan: varför tror jag inte?

Är dock inte frågan en smula märklig?  ”Varför tror jag inte?” — tja, varför skulle jag tro? I dessa dagar är det tron, inte bristen därpå, som tarvar en förklaring, och var och en som säger sig tro, blir i samma grad föremål för den förundran Zarathustra visade inför den helige skogseremiten:

Men då Zarathustra var allena, talade han så till sitt hjärta: Skulle det vara möjligt! Detta gamla helgon har i sin skog ännu icke hört något därom att Gud är död.

(Friedrich Nietzsche, Så talade Zarathustra)

Gud är död, ja, och den som tvivlar på det behöver bara vädra i luften och känna likstanken. Folktomma kyrkor ligger utspridda över landet,  som ruttnande stycken av detta väldiga kadaver. Jag besöker ännu då och då, för traditionens skull, gudstjänster, framför allt julottan, men då jag sjunger Jesu lov känner jag mig som en zombie, animerad av dödens egen energi, som iscensätter en karikatyr av liv för sin spöklike mästares fägnad. ”The holy ghost” får här en särskild, ruskig innebörd.

Religionen är inte längre levande, den är inte längre en form av liv. Liturgin, sakramentena, skrifterna — de har inte längre någon innebörd, för en sådan som jag, i en tillvaro som min. Religion måste vara en levande praxis: det räcker inte att utföra rörelserna, isolerade från varje större livssammanhang, för då blir de blott sprattlet hos ett levande lik. Jag vet inte vad det skulle innebära att gjuta liv i dessa döda rörelser. Jag saknar förmågan att ge dem mening. Jag skulle bara känna mig som en löjlig doktor Frankenstein, om jag försökte.

Invänder då vän av ordning: nog är väl religion mer än bara de yttre formerna, ritualerna? Nog finns där även ett element av tro, av åstundan, av förhoppning, av vördnad, som varken förutsätter eller följer av de blott formella aspekterna av religion? Ja, svarar jag då. Och mycket riktigt: jag hyser åstundan, jag hyser förhoppning, jag hyser rentav — i mina bästa stunder — en viss vördnad. Men, frågar jag, som ett eko av Goethes Faust, varför, i avsaknad av ritualerna, kalla föremålet för denna åstundan, denna förhoppning, denna vördnad för Gud? Jag kan säga: jag åstundar mänsklighetens kommande förädling från sitt nuvarande barbariska tillstånd genom en social revolution; jag hyser förhoppning om människans inneboende potential att överskrida sig själv; jag vördar den mänskliga naturen och de dåd hon visat sig kapabel till. Bygger inte detta på samma algebra som religionen, bara det att namnen på variablerna är utbytta? Och likväl är det politik och filosofi, inte religion.

En särskild typ av självgod spetsfundighet har på senare år vunnit stora insteg i vårt land. Den går under många namn; ett av dem är ”humanism”, och i denna skepnad företräds den bland annat av föreningen humanisterna med den alltid lika präktigt leende Christer Sturmark i spetsen. Detta gäng av amatörfilosofer berömmer sig med att inte tro på Gud (som om detta var något att skryta med i detta tidevarv, då Gud är död) och framför därvidlag åtskilliga argument som skall demonstrera den vetenskapliga orimligheten i att anta att Gud existerar. Som vore Gud något slags kryptozoologiskt unikum, en Bigfoot eller ett Loch Ness-odjur, vars existens eller brist därpå måste fastsällas en gång för alla genom omsorgsfulla empiriska observationer.

Jag avsvär å det starkaste mig själv alla band till denna typ av stomatolleende, spetsfundig ateism, som klappar sig själv på axeln efter att den konstaterat att det inte är ”vetenskapligt rationellt” att tro på Gud och därvid tror sig ha upptäckt något — när detta ju i själva verket är en slutsats som en femåring kan dra, utifrån själva premisserna och axiomen för vad som utgör ”vetenskaplig rationalitet” till att börja med. Givetvis är det inte vetenskapligt att tro på Gud, och lika givetvis utgör inte vetenskapen gränserna för den mänskliga tillvaron, för Christer Sturmark lika lite som för den religiöse, ety vetenskapen bara är en mänsklig aktivitet bland många. Att Gud, för vetenskapens vidkommande, inte ”finns” på samma sätt som ett hittills okänt slag av djuphavsfisk kan sägas ”finnas”, är ju bara en truism, men att upphöja detta till metafysisk sanning är förstås lika med den djupaste filosofiska barnslighet.

I vilken mening är det då filosofiskt moget att hävda att Gud inte finns? På detta kan jag inte ge något svar. Jag tror nämligen inte själv att Gud inte ”finns” — inte på så vis att jag därmed menar mig tro att Gud finns, och alltså vara en teist, utan på så vis att jag faktiskt erkänner vilket oerhört märkvärdigt ord det egentligen är, detta lilla ”finnas”. Jag menar, som jag skrivit i ett tidigare inlägg, att om Gud finns är han skapad av människan och inte tvärtom. Men vem som skapat vem är kanske till syvende och sist oviktigt: det är inte varifrån vi kommer som är det viktiga, utan varthän vi är påväg.

Sentenser I

1. All sådan filosofi vars inledande gest är att reducera bort människan är blind eller oärlig, eftersom ju gesten alltid utförs av en människa. Människan är all äkta filosofis första datum. Men det betyder inte att hon är det sista.

2. Gud är skapad av människan, inte tvärtom. Men från denna premiss följer inte att Gud inte finns. Många saker är skapade av människor och finns likväl.

Konsumtion, tillväxt, lycka

Att länder med större ekonomier och, följdaktligen, större materiellt välstånd gör av med mer energi än länder med mindre ekonomier och följdaktligen mindre materiellt välstånd, är ett faktum. Likaledes är det ett faktum att ens energiförbrukning är mer eller mindre direkt kopplad till ens klimatpåverkan. Med andra ord: ju rikare du är, desto mer smutsar du ned.

Ur detta låter sig lätt följande slutsats dras: om vi vill smutsa ned mindre, måste vi bli fattigare. Vilket ju spontant låter ganska rimligt, men också ganska bistert — för vem vill bli fattigare?

För att ta udden av detta bistra budskap åberopar miljörörelsen gärna så kallad ”lyckoforskning”. Man citerar vetenskapliga undersökningar som säger saker i stil med, att människor i rika länder inte är avsevärt mycket lyckligare än människor i fattiga länder, och att människor nuförtiden inte är avsevärt mycket lyckligare än människor för femtio, eller hundra, år sen, osv. Har man riktigt tur kanske man rentav kan hitta någon forskare som vill mena att folk är lyckligare ju fattigare de är.

Allt detta tycks mig högeligen suspekt. Till att börja med kan man ju fråga sig: om det nu är så hemskt att vara rik, varför är det så många som så väldigt gärna vill bli det? En fråga som, visserligen, inte nödvändigtvis behöver läsas retoriskt, för forskningsresultaten är man väl tvungen att ta på allvar — det rör sig ju, trots allt, om vetenskap. Men frågan är om man inte ska akta sig för att, från det faktum att folk uppenbarligen inte nödvändigtvis blir lyckligare i takt med att de blir rikare, dra slutsatsen att folk därmed lika gärna kunde vara lite fattigare. Och om man inte snarare bör tolka forskningsresultaten som en sociologisk illustration av den där uråldriga truismen: att människan aldrig är nöjd med det hon har och att hon alltid strävar efter det hon inte kan få.

Om så är fallet, tycks allt vår gnetande och gnoende, alla våra karriärplaner och rikedomsprojekt, all vår girighet och habegär, följa samma logik som Röda drottningen ifrån ”Alice i spegellandet”, som sprang så fort hon kunde bara för att hålla sig kvar på samma plats. Vi strävar ständigt efter lyckan, når den förvisso aldrig men måste ändå fortsätta sträva, eftersom det enda som är värre än denna eviga kamp är att hamna på efterkälken, att börja glida baklänges, att fångas i maktlöshet, stagnation och frustration.

Frågan blir då: finns det andra saker att kämpa för, andra sätt att mätta denna glupande hunger efter något annat, mer och bättre. Finns det andra kamper att kämpa? I svunna tider var svaret kanske ”ja” — i tider då den äventyrslystne kunde greppa svärd och sköld och ge sig av att vinna ära och ryktbarhet i fjärran land. Men vi vill knappast återvända till en tid av dylika ”äventyr”, för idag vet vi att de var föga mer än glorifierade rövartåg. Det är det kapitalistiska systemets briljans, att det lyckats tämja människans ständiga missnöjdhet, som fordomdags fick henne att begå sådana skändligheter, till fredliga och rent av produktiva ändamål — produktiva, det vill säga, så länge man inte tar hänsyn till deras konsekvenser för den planet som människorasen snart till sitt stora förtret kommer upptäcka är dess enda hem.

Nu har vi kommit till den del av blogginlägget där jag borde komma med en lösning eller åtminstone någon typ av råd. Tyvärr kommer jag att vara tvungen att göra er besvikna på den punkten. Allt jag har att bittert konstatera, är att jag tror vi lurar oss själva om vi intalar oss att det skulle gå att få människan att nöja sig med något mindre — mer inflytelserika rörelser än miljörörelsen, med mer potenta ideologier till sin hjälp än ”lyckoforskning”, har gått bet därpå. Vi har att välja mellan att finna sätt att både stilla människans habegär och rädda planeten, eller att helt enkelt sluta stirra oss blinda på ”lycka”, detta å så eftersträvansvärda men ack så förgängliga ting, och orientera vårt arbete utifrån mer handfasta värden, som till exempel de miljoner människoliv som står på spel.