Inga gudar vandrar här

Inga gudar vandrar här
så som de förr sågs vandra.
Inga gudar vandrar här.
De har gett plats åt andra.
Jorden där hon ligger, svullen, rund
tager solens strålar i sin mun.
Havet fyller i sandens enkät,
slipar sagda gudars gravvård slät.
Jag står vid den med böjda knän
och solen i min panna,
och läser griftens grymma ord:
”Vi har gett plats åt andra”.

Nature/nurture, igen

Varför är det viktigt ifall könsskillnader beror på biologi eller kultur?

Är det för att något kulturellt kan förändras, men något biologiskt är hugget i naturens urberg och därför något vi tvingas leva med. Knappast. ”Biologiskt” betyder ”genetiskt”, och idag utgör inte längre våra gener något mysterium. Tvärtom: Det finns större skäl till optimism inför vår förmåga att förändra våra gener än vår kultur. Det finns inga skäl att anta att något kulturellt skulle vara mindre hugget i sten än något biologiskt. Allt beror förstås på hur man uppfattar ”kultur”, men åtminstone ur ett marxistiskt perspektiv är kulturen bara en avspegling av de gängse produktionsmedlen, vilka som bekant utvecklas under inflytande av en kombination av marknadens och naturens egna lagar, vilka bäggedera idag tycks ganska fjärran från att vara föremål för att styras politiskt. Marxismen behöver förstås inte nödvändigtvis ha rätt i detta — men min poäng är bara att ”kulturellt” inte nödvändigtvis betyder ”lättmanipulerat”.

Faktum är att oavsett om könsskillnader uppfattas som bestämda av biologiska eller kulturella faktorer, så uppfattas de som bestämda. Med andra ord, de uppfattas som något som kan reduceras till något annat — gener eller kultur — och därmed som något som har en konkret existens i detta något annat. Skillander mellan kvinnor och män är i själva verket skillnader i något underliggande medium eller substans, och detta är ett datum vi måste förhålla oss till.

Vi kan fråga: varför är skillnader överhuvudtaget ett problem? I vanliga fall har vi inga problem med skillnader — vi skulle nog rentav tycka det var lite tråkigt om alla människor var likadana. Faktum är att diskussionen om könsskillnader är ett villospår, för vårt problem är inte skillnaderna mellan könen som sådan, skillnaden mellan hur en man i gemen och en kvinna i gemen beter sig. Problemet är kvinnans underordning. Problemet handlar om makt. Problemet är politiskt.

Könsskillnader framträder som ett sekundärt problem inom ramen för detta överordnade problem när de används för att rättfärdiga könsmaktsordningen. Men i denna kapacitet kvittar det ifall skillnaderna är biologiska eller kulturella. Ja, det kvittar faktiskt ifall skillnaderna är verkliga eller bara ihopfantiserade av de som bestämmer och vill fortsätta bestämma. Problemet är inte de faktiska skillnaderna (oavsett deras orsak); problemet är de omtalade skillnaderna. Problemet är hur mannen och kvinnan ”konstrueras” som skilda i kulturen, i den politiska debatten, i vardagslivet — kort sagt, för att använda ett buzzword, i den härskande diskursen.

Kommunikationssvårigheter mellan företrädare för ”nature”-linjen, å ena sidan, och ”nurture”-linjen, å den andra, uppstår först och främst när man misslyckas med att göra denna åtskillnad. Det är inte ett problem, per se, om tjejer gillar rosa och dockor, killar blått och bilar. Rosa och dockor rättfärdigar inte, i sig själva, politisk underordning och förtryck. Det är när rosa och dockor förenas, i den härskande diskursen, med en naturgiven politisk underordning, som problemet uppstår. Och denna diskurs är givetvis socialt konstruerad, givetvis en del av ”kulturen” snarare än ”naturen”. Oavsett om våra könsskillnader i sig själva är biologiska eller kulturella, står lösningen på det verkliga problemet, det vill säga bilden av könsskillnaderna som upprättar och rättfärdigar kvinnans politiska underordning, att finna i kulturen.

Jag ser därför ingen oförenlighet mellan det faktum att jag är övertygad om att vissa faktiska, statistiskt fastställbara skillnader mellan könen står att finna i vår biologi, och det faktum att jag är feminist. En skillnad mellan två människor eller två grupper av människor kan aldrig rättfärdiga förtryck. Vår uppgift är inte att förändra män eller förändra kvinnor — vår uppgift är att förändra den politiska ordning som möjliggör de tidigares förtryck av de senare, på vilka grunder detta förtryck än kan vila.

Vad är alternativet?

Jag talar mycket om hur dålig den globala kapitalismen är, men jag erbjuder sällan några konkreta alternativ. Detta är fullständigt avsiktligt. I sanningens namn undviker jag att tänka på alternativet, för det tenderar att göra mig desillusionerad. Visioner för icke-kapitalistiska samhällssystem blir mycket enkelt utopiska, som vi alla vet. Likväl har jag förstås några drömmar, och jag tänkte försöka skissa dem nu, fullt medveten om att de kanske ligger utanför det möjligas ram.

1. Världsregering: Jag tror att det enda sättet att garantera frihet från förtryck, rättvisa, jämlikhet och fred är om alla människor styrdes av en enda global, socialistisk, demokratisk världsrepublik. Redan här blir det utopiskt, förstås. Hur skulle en regim som omfattar hela världen med alla dess snart sju miljarder invånare någonsin kunna vara demokratisk? Omöjligt! Likväl kommer människor aldrig att kunna vara fria så länge suveräna nationalstater gör anspråk på dem för att utkämpa sina konflikter och krig mot varandra. Likväl kommer jordens resurser aldrig kunna användas på ett förnuftigt sätt så länge jordens stater befinner sig i kapplöpning mot varandra för att så snabbt som möjligt utvinna dem och rusta sig mot sina grannar och fiender. Likväl kommer global rättvisa aldrig att komma till stånd så länge regimer bara ser till sina egna medborgares intressen.

2. Kollektivt ägande av naturresurser: Det största bedrägeriet i världshistorien, konstaterade Rousseau, var när någon i tidernas begynnelse satte ned en pinne i jorden och sade ”det här är mitt”. Betydligt viktigare än allt annat kollektivt ägande, är det kollektiva ägandet av de resurser som naturen försett oss med, som ligger där för oss att ta tillvara på och som av den anledningen ingen människa kan göra anspråk på för egen del. Kollektivt ägande skulle exempelvis innebära, att den som vill utnyttja naturresurserna måste ha folkets tillåtelse, och att intäkterna från detta utnyttjande måste komma dem till del, som bor i det område där resurserna står att finna. Några av de största tragedierna i vår moderna värld har till orsak det hänsynslösa bemäktigandet av naturresurser utan hänsyn till de som lever där naturresurserna finns. Givetvis anstår det också den globala regimen att se till att resurserna utnyttjas på ett hållbart sätt; att inget mer utvinns än vad jorden förmår återskapa.

3. Småskaliga ekonomier: Det finns försonande drag i det borgerliga samhället, såsom dess förmåga att civilisera människor, att skapa band och förebygga konflikter, och att genom entreprenörsskap ge mening åt människors liv. Ett sätt att bevara dessa goda effekter utan att därmed skapa den typ av plutokratier vi idag lever i vore kanske, att hålla det fria företagandet på en liten skala och tillåta små marknader, kanske med lokala banker och lokala valutor.

4. Kooperativ: Ingen enskild människa eller liten grupp av människor kan tillåtas enväldigt kontrollera ett företag över en viss storlek. Alla större företag, föreställer jag mig, skulle styras som arbetarkooperativ. Dylika existerar i verkligheten och har visat sig fungera, åtminstone under provisoriska omständigheter. Huruvida modellen skulle kunna förallmänligas kan jag förstås inte sia om.

5. Fria universitet. Detta är väl nästan det viktigaste. En vanlig invändning mot socialism är att det inte uppmuntrar till innovation. Det är väl möjligen sant — eventuellt kan man invända att innovation inte har något egenvärde. Men givet att vi alltid kommer att ställas inför nya problem som tarvar en vetenskaplig lösning, är det viktigt att det alternativa samhället har stora universitet där forskning kan bedrivas i en anda av den största akademiska frihet. Innovatörens thymos skulle tillfredsställas genom den prestige en stor tänkare åtnjuter från sina likar och från samhället i stort, men frukterna av hans arbete skulle komma hela samhället till del. Naturligtvis skulle dessa universitet inte vara några idéfabriker av den typ moderna universitet i allt högre utsträckning håller på att bli — strävan efter sanning, snarare än vinstintresse, skulle vara deras drivande motor, och ingen vetenskapsgren skulle hållas för mindre värd än någon annan blott till följd av dess lägre ekonomiska potential.

Nåt sånt, alltså. Jag har ingen aning om ifall ett sådant samhälle skulle fungera, jag vet inte ens var jag ska börja för att ta reda på det. Men jag vet att man måste våga ha visioner, för det vi har nu är inte acceptabelt.

Demokrati och minar(orit)eter

http://www.dn.se/nyheter/varlden/schweiz-folkomrostar-om-minareter-1.1004112

Det schweiziska folket har valt att förbjuda byggandet av minareter (!). En principiell vän av direktdemokrati och av folkviljans utövande får förstås en olustig känsla i maggropen. Det är sånt här som får progressiva krafter att ty sig till det politiska etablissemanget för att söka skydd mot den okunniga, fördomsfulla hopen, och därmed i princip omintetgöra sin egen progressivitet.

Men resultatet bör inte komma som en överraskning för någon. Vi vet alla att demokrati inte kan vara liktydigt med majoritetens ohejdade maktutövning, att ingen majoritet kan tillåtas beröva individen hennes rättigheter. Det är därför vi har författningar. Och det är därför den schweiziska händelsen är ett demokratiskt nederlag, trots att folket uttryckt sin vilja.

Hur löser vi denna till synes omöjliga ekvation? Hur kan vi styra mellan den ohejdade chauvinismens Skylla och den blekgrå teknokratins Karybdis? Svaret sammanfattas som vanligt av Clintonkampanjens slagord: ”It’s the economy, stupid!” Det är under förhållanden av ekonomisk otrygghet som människor drivs att söka efter tydliga fiender. I ett samhälle som gemensamt tog ansvar för alla människors försörjning, skulle ingen behöva känna sig manad att utpeka den fruktade främlingen som orsaken till sitt eget elände. Vi vill gärna ha ett ansikte på den som styr över vårt väl och ve, och när inget sådant ansikte står att finna, eftersom det är anonyma marknadskrafter som råder, väljer vi oss ett, och det får gärna vara brunt. Därför kan en sant demokratisk direktdemokrati, en direktdemokrati som inte urartar till en majoritetens diktatur, endast existera tillsammans med socialism.

Varför håller du på såhär, Kalle?

För att jag hatar det moderna samhället, detta krämarvälde där allt gott och fint och mänskligt får en prislapp och fjättras under marknadens lagar, där allt vackert besudlas, allt stort förminskas, allt fast förflyktigas och allt heligt vanhelgas. Det sista är Marx.

Moloch! Solitude! Filth! Ugliness! Ashcans and unobtainable dollars!

Manifest för de yttersta dagarna

Vi lever i de yttersta dagarna. Detta låter som ren religion, och likväl är det ett tragiskt faktum. De yttersta dagarna är inte Domedagen, då Gud ska komma ned på jorden för att döma syndarna och frälsa de rättfärdiga. Det är helt enkelt den abrupta slutpunkten på den långa dialektiska utveckling som är den mänskliga historien. Den värld vi känner ska förgås, och något nytt ska komma i dess ställe. Hur detta ska gå till, återstår ännu att se.

Varför den religiösa terminologin? Jag har tidigare talat om omöjligheten av att begreppslig- och därmed begripliggöra detta annalkande någonting. I en sådan situation finns det kanske ingen annan utväg än att mytifiera det, och använda en svepande obfuskatorisk term för att åtminstone preliminärt inordna det i vår föreställningsvärld. Mitt förslag är att vi, berövade medel att verkligen omfatta den stundande Händelsen med våra rationella sinnen, helt enkelt skall angripa den som vore den ett mytologiskt, gudomligt, eskatologiskt skeende.

Vad vi behöver är alltså en mytologisk syn på vår egen samtid. Konst, litteratur, tänkande, livsstil: allt måste låta sig återerövras av mytens enkla och samtidigt smärtsamt tvetydiga språk. Vi måste lära oss leva som den sista eller näst sista generationen, som varje dag ser upp mot himlen i fruktan att den ska falla över dess huvuden. Vi måste lära oss att se på vår civilisation, som vi hittills betraktat som en orubblig klippa, som ett dödsdömt skal där vi frusna och rädda kurar oss samman. Vi måste lära oss frukta och åstunda jordens kommande dom över oss.

Allt detta kommer att bli mycket svårt för oss, till bristningsgränsen rationaliserade, moderna människor. Men alternativet till att tänka mytologiskt är att inte tänka alls, annat än på det abstrakta vetenskapliga sätt som aldrig kommer att förmå fånga en mänsklig verklighet. Här kan måhända filosofin hjälpa oss, för det har alltid varit filosofins uppgift att skapa myter, nya myter för nya tider för att ersätta de gamla som inte längre fungerar. Jag återkommer när jag har mer att tillägga.

Mot definitioner

Jag hyser en djup fientlighet mot allt vad definitioner heter. Filosofer är förtjusta i att definiera saker. Det gängse tillvägagångssättet när ett filosofiskt problem skall lösas, låt säga ”är viljan fri?”, är att först definiera termerna: ”vilja”, ”frihet” osv. När dessa termer sedan fått en användbar definition, när de så att säga ”operationaliserats”, förväntas man helt enkelt kunna utläsa problemets lösning genom begreppslig nödvändighet. Diskussionen kommer därefter att i all evighet kretsa kring definitionerna och deras giltighet.

Eftersom en definition är en helt formell operation som vem som helst kan genomföra när som helst, leder detta tillvägagångssätt till möjligheten att skapa en helt och hållet formell filosofi, ett slags begreppslig algebra där allting följer av de ursprungliga definitionerna men där definitionerna själva är lika godtyckliga som det faktum att x = 3. Resultatet blir att filosofin blir en ren lek med ord, och så har också många uppfattat den. Varför tvista i all oändlighet om viljans frihet, när vem som helst är fri att läsa in vad som helst i dessa ord och därifrån gå varthelst han önskar?

Problemet med detta synsätt är att definitionen aldrig kommer först. Före definitionen kommer begreppen själva — vilja, frihet — och de problem de bär med sig. Ingen hade någonsin kommit på tanken att börja definiera de ord som uttrycker dessa begrepp om de inte redan förut bar på problem. De filosofiska diskussioner som kretsar kring hur tillfredsställande en definition är visar att det redan innan definitionen finns ett problematiskt begrepp som pockar på uppmärksamheten. Men definitionen, formell och godtycklig som den är, kan aldrig lösa problemet. Ett begrepp erhåller inte sin relevans genom sin definition: definitionen är blott ett missriktat försök att tämja begreppet, som alltid redan är relevant före varje sådant försök.

Ett begrepps innebörd uttöms aldrig av dess definition.  Ett begrepp syftar hän mot en historisk problemdiskussion, som har sin grund i den mänskliga situation som dess användare befinner/befann sig i. Definitionen är blott den skugga som begreppet kastar på en viss författares text. Genom att studera de försök filosofer gjort att definiera ett begrepp, kan man få en antydan om detta begrepps levande makt över människors sinnen. Mitt favoritexempel här är Spinoza. Det tolfte axiomet i hans Etik säger oss, att ”Gud, eller en substans bestående av oändligt många attribut, varav vart och ett uttrycker en evig och oändlig väsentlighet, existerar med nödvändighet.” En sådan definition, tagen bokstavligen, kan tyckas urvattna begreppet Gud tills det inte längre har någon betydelse för oss människor: det är bara en abstrakt kosmogonisk princip. Men klart är att Spinoza inte hade använt ordet ”Gud” om han inte liksom alla sina samtida brottades med detta begrepps problem, och genom sin Etik ville bidra till lösningen av dem. Spinozas definition av ”Gud” kan inte tillåtas uttömma Gud, inte ens inom ramen för hans eget projekt, för om så vore fallet skulle hans bok sakna varje existentiell relevans. Etiken är en bok om Gud, inte bara såsom ”en substans bestående av oändligt många attribut [etc.]”, utan som den redan existerande problematik som begreppet uttrycker.

En filosof bör framför allt sky definitioner: de är kungsvägen till sofism. Alternativet är att börja med begreppet självt, och söka se vilka problem det bär på och vilket innehåll det rymmer. Begreppslig nödvändighet har fallit ur mode i modern filosofi, men detta beror på den förvirrade uppfattningen att en sådan nödvändighet är liktydig med platonism, alltså en föreställning om att begreppet får sitt innehåll från en sfär av eviga sanningar. Då detta är svårsmält tar man sin undanflykt till motpolen, nominalism, vari begreppet likställs med det ord som uttrycker det och de begreppsliga problemen sålunda reduceras till rent språkliga. Definitionen är en operation i språket. Men begreppet är inte liktydigt med ordet även om det skapas av ordet. Begreppet föds i vårt försök att språkligt fånga vår livssituation som, i egenskap av en mänsklig livssituation, alltid är tvetydig. Begreppet skapar sin egen nödvändighet, vilket inte är en betydelsemässig nödvändighet utan en nödvändighet som postuleras av ett mänskligt strävande: Nödvändigheten av en viljans frihet för att möjliggöra mänsklig moral, nödvändigheten av en Gud för att stå som garant för slutgiltig rättvisa, etc. Det är bara genom att använda sin förmåga, som han besitter såsom människa, att sympatisera med dessa strävanden, som filosofen kan komma sina problem in på livet. Till detta behövs inga definitioner.

Dagsrapport

Problem: Hur ska man leva sitt liv om man inte tror sig ha någon framtid?

Frågan har aktualiserats av den här artikeln, som jag läste här om dagen. Jag ska sammanfatta den för er. Brittiska forskare menar att det inte är orimligt att förvänta sig fyra graders global uppvärmning inom de kommande 50-60 åren. Vad detta betyder, rent konkret, är att civilisationen som vi känner den kommer att kollapsa inom vår livstid. Att vår generation kanske kommer att räkna det som en lyx att få dö av ålder.

* * *

Har vi begrepp för att förstå vad som kommer att hända? Har vi ord för att uttrycka det? Nämn en tänkare — en filosof, en författare, vad som helst — och jag lovar dig: kanske hyllar han civilisationen, kanske föraktar han den, men han förutsätter den alltid. Han förutsätter teknologin, utvecklingen, ökningen av det materiella välståndet, masskulturen, rationaliseringen av samhället, förflyktigandet av det förgångna. Han förutsätter den som en tät närvaro, lika tung och hård och obändig som pyramiderna. Det finns inget tänkande som förmår greppa vad det skulle innebära att civilisationen försvinner. Det finns inget tänkande som förmår skildra civilisationen för vad den är: en flämtande låga i ett förseglat rum, som snart skall ha gjort slut på syret och utplånas lika säkert som regndroppen krossas mot asfalten.

Vetenskapen, säger ni. Vetenskapen kan få oss att förstå. Men vetenskapen syftar inte till förståelse, bara till kunskap. Kunskap har vi nog gott om; annars skulle jag ju trots allt inte kunna skriva det här.

Inga ord kan få oss att förstå det. Det ligger utanför vår begreppssfär. Vi kan prata och prata och prata, men inga ord kan greppa verkligheten. Framtiden är en vägg av mörker som rycker stadigt närmare, och inga ord kan sprida ljus i det mörkret. Allt vårt prat blir till slut bara ett ordlöst tjut, ett skrik av ångest som dränks av den annalkande stormen.

* * *

Jag vill inte moralisera. Jag älskar människorna: deras obändiga vilja, deras framtidstro, deras rena livsglädje. De är inte dåraktiga, de är inte dumma eller fega. Är det någon som är feg, så är det jag, som inte vågar hoppas. Människorna är inte dåraktiga för att de vägrar frukta framtiden, eller för att de vägrar försaka allting de givits för någon abstrakt frälsnings skull. Det är mänskligheten som är dåraktig: men inte dåraktig på samma sätt som en människa är dåraktig, när hon gör saker som skadar henne, utan dåraktig på samma sätt som universum är dåraktigt: förnuftsfritt, meningslöst, mekaniskt.

De gamla trodde på ödet och gudarna. De lade sina liv i händerna på osynliga makter. Idag tror vi oss vara herrar över våra egna liv. Högmod är den moderna människans största synd. Inte heller de gamla förstod, men de gav sig åtminstone inga airer av att förstå: de visste att världen var obegriplig, nyckfull och kärlekslös.

Jag vill inte skrämma någon. Jag vill inte säga: ni borde vara lika rädda som jag. Men lika lite kan jag förneka det faktum att jag är rädd. Att jag kan ligga vaken mitt i natten och känna hjärtat hamra som ett lokomotiv när jag tänker på framtiden. Att alla mina livsplaner känns löjliga och alla utvägar lika hopplöst otillräckliga. Att jag längtar efter någonting högre att anförtro mitt liv åt, men inte vet var jag ska hitta det.

Jag ber om ursäkt för det här inlägget. Det var opåkallat. Försök glömma bort det. Försök att inte tänka på det.

Ny blog

Nu tänkte jag ta tjuren vid hornen och börja ägna mig åt rollspelsteori på allvar. Det kommer sannolikt inte att bli något av det, men friskt vågat, hälften vunnet. Den nya bloggen står att finna på:

http://theorrhoea.wordpress.com

Politiken och miljön

Miljön betraktas ofta som en politisk fråga bland andra, men det är den inte. Den är inte någon politisk fråga alls, för den spränger själva ramverket för det politiska överhuvudtaget. Miljön är den inneboende begränsningen i samhällets modus operandi, den självmotsättning som i förlängningen gör samhället som sådant omöjligt, som kommer att omintetgöra det. Att så är fallet demonstreras inte minst av den löjeväckande otillräckligheten i miljörörelsens strategier: Om man inte förlitar sig på att en allsmäktig kraft från ovan, i skepnad av det internationella samfundet med dess klimatavtal, skall stiga ned och frälsa mänskligheten, så åberopar man en återgång till traditionella samhällsformer och lokala produktionsenheter, kopplat till ett moralistiskt fördömande av konsumtionssamhället och en romantisk åstundan efter ett enklare, lyckligare liv.

Den första strategins otillräcklighet visar sig, om inte annat, i den internationella klimatförhandlingsprocessens verklighet. Senast hörde vi G20-ledarna slå sig på bröstet för att de enats om att sänka sina koldioxidutsläpp med 50% till 2050 och att hålla den globala temperaturen under 2 grader — oaktat det faktum att utsläppsmålen är otillräckliga för att uppnå temperaturmålen, och att temperaturmålen i sig är otillräckliga för att undvika omfattande mänskligt lidande. Men detta är förstås bara att förvänta sig. Det internationella samfundets första lojalitet ligger hos det kapitalistiska systemet, och detta system opererar under premissen av en tänkt ständig ekonomisk tillväxt — något som i sig är oförenlig med en hållbar utveckling. Världssamfundet är inte skapat för sant samarbete — det är skapat för att främja fredlig konkurrens inom det kapitalistiska systemets neutrala ramverk.

Den andra strategin är inte mindre utopisk. Man kritiserar konsumtionssamhället — utan att inse att konsumtion bara är avigsidan av produktion, och alltså en nödvändig aspekt av det kapitalistiska system som uppbär det globala samhället. Man sätter tilltro till civilsamhällets förmåga till spontan omställning — utan att inse att det är just precis ur civilsamhället som det kapitalistiska systemet en gång uppstod. Man hyllar det förflutnas materiellt simplare men ur mänsklig synvinkel mer fullständiga samhällen (ofta under åberopande av s.k. lyckoforskning, om vilket jag skrivit tidigare) — utan att inse att samhället till sitt väsen inte är ett tillstånd utan en process; att vi inte är fria att välja vilket historiskt utvecklingsstadium vi vill använda som mall för vårt framtida samhälle, eftersom samhället  i sig är historiskt, och denna historia är just precis historien om ett ständigt ökande materiellt välstånd…

Den annalkande miljökatastrofen visar med all önskvärd tydlighet att den fysikaliska naturen är det mänskliga samhällets radikala utsida, samtidigt som detta samhälle, genom sin oförmåga att internalisera naturen, kommer att tvingas till undergång genom sina egna processer när dessa oundvikligen kommer i konflikt med naturens krav. Det finns därför ingen sann miljöpolitik idag; all verklig politik (dvs, all politik med verkliga konsekvenser) sker inom ramen för det mänskliga samhällets idé, och denna idé exkluderar väsentligen miljökatastrofens möjlighet. Resultatet blir att allt det som läggs fram under namnet av ”miljöpolitik” blir verklighetsfrånvända, utopiska projekt eller naiva drömmar.

Detta tycks vara var vi står. Men är det verkligen precis så mörkt? Om vi inte kan ekologisera politiken, skulle inte lösningen då kunna vara att istället göra miljön politisk?

Vari skulle detta kunna bestå? Om miljön — och med den mänskligheten — ska kunna räddas, måste vi i grunden förändra vad ett mänskligt samhälle innebär. Detta har i alla tider varit målsättningen för radikalt emancipatoriska projekt. Idag finns inget politiskt subjekt som skulle kunna genomföra en global revolution, av det slag som krävs för att krossa den kapitalistiska världsordning som är roten till våra problem. Men även det förgångnas stora revolutioner har följt den ständiga tillväxtens logik — de har skett för att öka de förtryckta massornas materiella välstånd, och har till och med åberopat den ständiga ackumulationen av rikedomar med dess åtföljande teknologiska utveckling som en förutsättning för människans frigörelse. Följaktligen ledde bolsjevikrevolutionen i Ryssland till landets snabba industrialisering, och Sovjetunionen var ingen mindre miljöbov, i förhållande till sitt absoluta materiella välstånd, än det kapitalistiska väst. Men så förrådde också dessa revolutioner den mänskliga frigörelsens idé, och lät människan fortsätta vara förslavad under de dubbla härskarna, den politiska och den ekonomiska makten.

Den sanna mänskliga frigörelsen måste vara en frigörelse från samhället såsom sådant (det samhälle som syftar till att hålla människan förslavad under sina mänskliga herrar genom att fjättra henne till den materiella ackumulationens falska befrielselöfte). Detta är den slutgiltiga politiska handlingen: den politiska handling som upphäver det politiska genom att göra det överflödigt. Och den annalkande ekologiska katastrofen demonstrerar, att denna frigörelse, i all sin utopiska omöjlighet, är helt och hållet nödvändig om människan ska kunna finnas kvar på denna jord.

Det är alltså till åstundan efter denna befrielse miljörörelsen måste vända sig, om den ska kunna bli politisk. Därmed kommer den att marginalisera sig själv, bli en galen revolutionär sekt, förlora all relevans för den gängse politiska dagordningen. Däri ligger även dess enda möjlighet till att bli en sann politisk kraft som kan dra med sig massorna och rädda människan samtidigt som den befriar henne.